Blev mycket mycket positivt överraskad av en lärare idag. Mitt i lektionen så ber hon oss bara att hålla för öronen och lyssna på tystnaden i en minut. Sedan säger hon att det är bra att göra så när man känner sej stressad, och att vi inte ska ta allting så allvarligt. Somliga människor vet verkligen hur de ska motivera sina elever. Och det funkade, för gissa om jag kommer anstränga mej i det ämnet från och med nu.

Längtar enormt efter en lång och tyst promenad i höstrusket (har bara bott ett par dagar utanför stan och börjar redan prata om naturen. freak!) men den lär knappast bli av. Det beror på att jag vill gå när det är mörkt, men när det är mörkt vill jag inte gå själv. Samtidigt vill jag inte ha sällskap. Så länge får det räcka med att gå från bussen och hem :)

Så ja, jag antar att livet rullar på, och allt har sina toppar och bottnar eller vad man ska säga. Ibland när man är med om något som till stor del förändrar hela ens utsikt på livet, tycker man dte är så konstigt att världen inte har stannat upp. Människorna på gatan bara går förbi och alla är precis som vanligt fastän mitt liv är kaotiskt.
Först blev jag arg, men hur gärna jag än vill kan jordne tyvärr inte sluta snurra på grund av mej eller mina problem.
Fast nog skulle det vara ganska bra ibland.

Ett par sista ord bara: Baguettevärlden ROCKAR!