Jag har varit dålig på att skriva, både här och för mig själv, skäms!
I onsdags var jag på sjukhuset på kontroll. Var nervös, så väldigt väldigt nervös. Och lite irriterad på mig själv. Tyckte att jag kunde gjort mer, fått någon slags rutin i vardagen. Istället har jag förträngt och kommit på tusentals ursäkter för att slippa, en del godtagbara men de flesta rent patetiska. Du kunde gjort mer ekade i mitt huvud hela dagen.
Men besöket fick en söt smak av hallongodis (och en äcklig melonjuice som vi inte ska prata om) och jag gick därifrån med ett leende på läpparna och bubblande sockerdricksglädje i magen. Fortsätt så sa dom. Åhh, mer än gärna tänkte jag. Jag är inte i mål, men ja har fått en bra start i alla fall. Tack, ni har varit underbara och du har varit bäst av alla : lyssnat, stöttat, lugnat och torkat en del tårar ibland också. Nu ska jag inte vara ledsen längre. Kan till och med se fördelarna.
Med risk för att låta som en gammal tant tycker jag att tiden går alldeles för snabbt. På söndag bär det av till Marocko, och för tillfället känns det ganska okej. En vecka utan er, jag kommer dö. Men det kan väl vara bra att längta, I guess.
Jag längtar till värmen. Såndär lagom värme, när allt är påväg att bli perfekt. Som i högstadiet när jag och Sebastian låg på en gräsmatta ute på djurgården och diskuterade allt mellan Palestinasjalar och bröllop. Vi bestämde också att vi skulle träffas på det stället samma dag om sådär en tjugo år och berätta för varandra vad vi hade lärt oss, men det tror jag nog att han har glömt. Vi trodde verkligen att vi skulle förändra världen då men det tror jag inte längre. Eller så har vi redan gjort det. För allt är bra mycket mer perfekt idag än var det var då.
Sent helgbloggande brukar blir såhär, lite smått flummigt.
Jag mår bra, bra, bra,