Det här är vad alla har sagt om dej
Håll dej borta från honom han kommer att såra dej
Det här är vad alla har varnat mej, hej
Du är så bräcklig det kommer att krossa dej
Det här är vad alla har sagt om mej
Håll dej borta från elden, gå inte ut, bär alltid mössa
Klä in dej i wellpap, du kommer skadas, ge dej aldrig hän
Du har så veka leder du kommer skrapa din knän

Det här är vad hjärnan har sagt om mej
Jag måste vara galen, jag har aldrig känt så mycket som jag gör
när jag är med dej
(Säkert!)

Tänk dej ett stup. Du står på kanten. Men inte ensam. Någon annan håller dej i handen. Du litar på den här personen, du skulle offra din själ och ditt liv för att göra den här personen lycklig. Du är trygg för när du vrider på huvudet så möter den andra personen din blick och i ögonen kan du läsa att det inte finns något farligt i hela världen. Helt plötsligt och totalt oväntat vänder den andra personen för första gången bort sin blick. Du börjar ana att något är fel. Sen händer för mycket på samma gång. Personen släpper din hand och backar så att den står bakom dej och knuffar till dej i ryggen. Samtidigt som du känner att du tappar fästet och faller handlöst hör du att den du litade på mest i hela världen säga "förlåt" men inte lyfta ett finger för att hjälpa dej. Nu faller du. Länge. Och snabbt. Så snabbt att luften viner i dina öron och hela du har förvandlats till en orkan. Du hör inte vad du själv tänker längre, allt du hör är tjutandet. Du väntar på en kraschlandning. En i det allra värsta slaget. På vägen ner hör du ibland att den som står kvar däruppe ropar några råd till dej, om hur du ska falla för att kraschen ska göra mindre ont. Men ändå så kommer den oväntat och gör tusen gånger ondare än du hade kunnat gissa. När du ligger där på marken, sönderslagen och öm hör du ett par sista tröstande rop där uppifrån. Men snart blir det tyst. Så tyst som det inte varit på mycket länge. Och du förstår inte. Du förstår inte varför samma person som medvetet knuffade ner dej inte kan komma på en lösning, eller i alla fall försöka förklara hur man gör för att kunna klättra tillbaka upp.

Så kändes det för mej.

Mänskligheten har återigen överraskat med sin förmåga att förstöra. Under antiken ställdes krigen in när de olympiska spelen pågick. Nu startas krig samtidigt som den olympiska elden tänds? Sånna saker går också över mitt förstånd. Är människor verkligen så onda?