Jag är en hyresgäst utan egen ingång till mörkren
Jag är en berättelse utan subjekt.
Jag överlever utan undertext.
Ingen slår upp mej och lägger ett bokmärke på sin favoritsida.
Jag är ett fodral.
(Kristina Lugn)

Vad är det med mej? Julavslutningen kändes som en lång prövning. Jag satt där på den obekväma träbänken tätt intill Mia och minst två eller tre gånger kände jag att jag helst av allt ville fly därifrån. Allting kändes med ens lika jobbigt som när jag satt där sist det var skolavslutning och gråten låg tjock i halsen och hotade med att ta kontrollen över mej vilken sekund som helst. Jag förstår inte. Låt gå för att jag är ganska sentimental och håller hårt fast vid minnen, även jobbiga sådana, men om jag ska känna på det där sättet varje skolavslutning i den här kyrkan så måste det ju vara något som verkligen är fel med mej.
Jag vill bort från allt och alla. Allt tjafs, allas problem, alla skyldigheter. Jag vill få läka. Men jag vet inte hur man gör.
Något har hänt och jag skriver och skriver och skriver för att ta reda på vad.
Blir det inte bättre snart igen så lägger jag ner.
Nåja. Det är åtminstone jullov. Hur överskattad julen nu än må vara så är lovet i alla fall en välsignelse av något slag.