Det är lite stökigt just nu. Efter många om och men och tusentals mer eller mindre allvarliga bråk har jag nu blivit ett dubbelt skilsmässobarn. Sedan ungefär en vecka bor inte min mamma och min styvpappa tillsammans längre. Detta betyder att vår lägenhet är ganska tom och stökig eftersom alla saker ska gås igenom och sådär. Har för tillfället varken dator eller telefon så det blir inget bloggande utom i skolan, som nu. Men jag har på känn att saker och ting börjar reda ut sig i mitt liv. Det känns otroligt bra.
Det går fortfarande inte en enda kväll utan att jag önskar att jag inte var ensam. Jag skulle med glädje ställa allt tillrätta så som det borde vara om jag bara kunde. Men jag har passerat stadiet då jag ville att allt skulle bli som innan. Det är inte det förflutna jag vill ha tillbaka, jag vill att det ska bli nytt och ännu bättre. Det skulle det också kunna vara, det skulle kunna vara helt perfekt. Men. Det finns alltid ett men som förstör och jag tror jag har fattat det nu. Jag vill inte vara ett substitut. Jag vill bli omtyckt av någon lika mycket som jag själv tycker om den. Inte nödvändigtvis på samma sätt, men lika mycket. Mina känslor är vanligtvis inte ytliga och det tar lång tid för mig att bearbeta dom därför att jag tycker fruktansvärt mycket om sådant jag verkligen fastnar för. Det är bara så det är.
Jag är inte över det senaste året än, no way, men med ett någotsånär stabilt hem utan bråk och en resa till Bordeaux planerad om bara cirka två veckor känns det som om allt är på väg åt rätt håll. Äntligen.