Slits mellan hopp och förtvivlan så ofta att jag inte kan säga om jag mår bra eller dåligt. Ibland känns det som att det är okej ändå, trots allt, och att det är påväg att bli lättare att hantera. Men ändå så kommer de där mörka mörka perioderna när det inte finns något alls i hela världen som är bra. Det är hemskt. Första veckorna var äckligt jobbiga för att jag bara var ledsen hela tiden men jag var samtidigt ganska så säker på att det skulle bli bättre så småningom. Men nu... Jag vet inte men det har liksom ändrats och det handlar kanske inte så mycket om just det där som hände utan om... allt. Allt är så jävla meningslöst. FAN, vem försöker jag lura? Det handlar visst om det där. Allt gör det. Det finns därhela tiden och skaver sönder mig inuti. Och jag förstår fortfarande inte. Man litar på någon som sedan bara vänder och går.
Idag har jag i alla fall städat rummet för första gången sedan... det där. Det behövdes. Det har legat högar md kläder på alla möjliga och omöjliga ställen. Det gick inte att hitta någonting och jag tänkte att eftersom mitt huvud har tagit semester från allt vad organisation och struktur heter och resten av mej bara är ett virrvarr av förvirrade och trasiga känslor så kanske lite ordning i rummet i alla fall skulle göra det lite lättare. Plus att jag fick nåt att sysselsätta mig med under ett par timmar och slapp tänka eller känna så mycket. Jag var nästan glad där ett tag.
Just det där förvirrade tillståndet är väl ungefär samma som när man är nykär fast totalt motsatta känslor.
Nu orkar jag inte sitta här och deppa längre, ska äta glass och se på andra hlavlek i EM-finalen. Vad som helst, så länge jag slipper tänka!