"Jag gav allt jag hade till dig, och du kastade bort det och gick. Frivilligt. Du blev inte tvingad eller hotad eller ens mutad, du bara valde bort mig. Det gör så jävla ont. Det gör mest ont av allt. "
När jag gick igenom dokument på datorn hittade jag en text från förra sommaren som jag inte visste att jag hade sparat. Det värkte lite i mig av att läsa den, men jag blev samtidigt glad på ett ganska konstigt och melankoliskt sätt. 
Jag kan fortfarande framkalla minnet av hur det kändes då. Hur trasig och ledsen jag var. Men det känns väldigt bra att helt ärligt kunna säga att det bara är ett minne och att det inte känns så längre.
Det kommer med största sannolikhet kännas precis så igen någon gång, men då kan jag ju i alla fall tänka att jag klarade mig igenom det sist när jag aldrig trodde att jag skulle överleva.
Det blir aldrig första gången igen. Det är synd.
Men den här sommaren vill jag leva så att jag kan ta igen att jag missade hela förra.
Är ni med?