Eftersom traditioner är viktiga och sådär och jag skrev någon slags utvärdering av skolåret som gick strax innan tvåan började förra året så tänkte jag att jag skulle göra samma sak iår (ja, det har lite att göra med den grymma déjà-vu känslan jag och Louise upplevde på Lindyhopen igår). Vad har egentligen hänt de senaste 363 dagarna, eller vad det nu kan vara sedan jag skrev förra årets sammanfattning? Vem har jag blivit? Något som är väldigt mystiskt är att det är lättare att skriva när man mår dåligt, så om detta inlägg på något sätt inte skulle kännas tillfredsställande, så skyller jag redan nu på att det är för att jag mår bra.
Nåja, nu börjar vi. En liten tillbakablick är alltid en bra start:

"I Augusti 2009 kommer jag säkert sitta här och knappt känna igen mig själv en gång till. Men det är långt tills dess. Ett helt skolår till. Jag hade aldrig ens kunnat gissa att allt som hände under ettan skulle hända. Vem vet då vad tvåan kan innebära för spännande?
Jag har ett helt nytt skolår framför mej, och jag ska göra det bästa av vad jag har. Vad som helst kan ju faktiskt hända."
(22 augusti 2008)

Lite vad som helst hände också:
- Jag började dansa Lindyhop.
- Jag och låt mig säga, många andra, kunde inte hålla koll på sina känslor eller handlingar, vilket ledde till en hel del trassel för både min egen och andras del.
- Jag var på en helt random resa i Berlin.
- Jag pluggade så att jag trodde jag skulle bryta ihop ibland.
- Jag färgade håret blått.
- Jag åkte tillbaka till mina utbytesstudent-hoods i Bordeaux.
- Jag började dansa Riverdance och spela trummor.
- Jag fick en hel del nya vänner, medan andra långsamt försvann.
- Jag praoade i Paris och fick skabb.
- Jag blev kär.

Det finns ett ord som kort och koncist beskriver tvåan: tufft.Och då menar jag på alla fronter. Skolan pressade oss på ett sätt som får mej att undra hur vi klarade oss med livet i behåll, vänskaper rasade ihop, byggdes upp på nytt och rasade igen, känslomässig förvirring, ångest, velande och skilsmässor dominerade och mitt i allt detta kaos fanns en grupp med 17/18-åringar som försökte lösa problemen. Jag kanske inte kan beskriva enbart med ord hur jobbigt det har varit, men tro mig, jag är glad att det här helvetesåret är över och det slutade åtminstone bra, vilket jag tror ändå är det viktigaste.

Det jag tror, eller i alla fall hoppas, att jag har lärt mig under året som gått är att släppa taget. Släppa taget om människor som jag inte mår bra av, om situationer jag inte kan hantera och om min egen rädsla. Det tar tid att inse att man måste göra det, även om folk runtomkring en kan se det hur klart som helst, men om man lär sig till slut har man ändå vunnit något.
Går man inte vidare hittar man ingenting nytt.
Jag har hittat mycket nytt, men det tog sin tid. Det kan dock ha varit värt det för jag längtar inte tillbaka till någon annan period i mitt liv, det är just nu som jag är nöjd med vem jag är, hur jag är och vilka jag har runtomkring mej. Jag tror att jag har en aning om vem jag skulle vilja bli.
Det kommer säkerligen att ändras det också men tills vidare, gör som Emil Jensen säger:
"Ta ut glädjen i förskott annars kanske det inte blir någon glädje alls!"