Jag vet att jag överproducerar, men jag har ingen att prata med och mina tankar svämmar över. Jag vet inte om jag ska känna mig uppgiven eller tro på att det löser sig. Ska det vara så svårt? Efter allt vi gått igenom, ska det sluta såhär?
Det finns mycket jag inte vet om mig själv, och kanske ännu mer jag tror jag vet som inte stämmer alls, vi har alla en förmåga att överskatta oss själva och underskatta andras förmåga att förstå hur vi känner. Men en sak är jag helt säker på. Jag är ingen svikare. Förstå det!
Ask and you shall recieve heter det på engelska. Leta upp problemen, sök desperat efter felen så kommer du garanterat att hitta dem. Hos mig och hos alla andra människor. Du kommer att hitta vad du bestämt dej för att leta efter. Felen. Svikar-tendensen. Men på bekostnad av vad?
En vänskap som jag trots allt värderar högt.
Det är mänskligt att göra fel. Att försöka, välja en väg, möta en återvändsgränd, vända om och prova på ett nytt sätt. Det kan ta tid innan det blir rätt. Men man måste låta det gå fel. Framtiden är inte förutbestämd, som en strut där vägen blir smalare och smalare och det bara kan sluta på ett sätt.
Jag har haft en relativt lätt uppväxt, och ett relativt lätt liv. Jag har inte stött på återvändsgränderna lika ofta. Men jag vet hur det är att känna sig ensam, ledsen och övergiven. Jag vill inte att människorna jag bryr mig om ska känna så. Jag har försökt så gott jag har kunnat att minska den känslan, för du är allt annat än värdelös. Kanske har det jag har gjort inte räckt till, kanske har det inte fungerat så som jag hoppades. Jag kan inte ändra på vem jag är eller hur jag är. Ibland klantar jag mig, ibland gör eller säger jag fel saker, precis som hela den övriga mänskliga befolkningen, men det betyder inte att jag inte har en del bra sidor också.
Du har en utsträckt hand framför dej just nu.
Låt mig få visa att alla inte sviker. Jag tror att jag kan. Frågan är, gör du?