Here we go again... Jag känner fortfarande att mycket lite av det jag skriver här faktiskt känns viktigt och som om det skulle kunna intressera eller vara relevant för någon annan. Ändå fortsätter jag skriva och skriva och skriva. Det har alltid varit mitt sätt att ventilera vad jag känner. Så nu sitter jag och skriver igen, och det är tvättgata här utanför inatt, vilket resulterar i dålig sömn för mig. Då kan jag lika gärna passa på att skriva.
Jag vet inte om allting blivit extra känsligt den senaste veckan eftersom jag sovit så dåligt. Utan sömn blir man helt knäpp i huvudet. Den här känslan som ligger någonstans i hjärttrakten och skaver just nu är dock en sådan där som dyker upp då och då, och inte direkt bryr sig om ifall jag sovit lite eller mycket. Jag har svårt att sätta ord på exakt vad det här är för en känsla, den tar sig olika utklädnader varje gång den bestämmer sig för att hitta på något. Idag kom den i denna, smått förvirrande och osammanhängande form:
Jag har ett humör som pendlar enormt, jag kan gå från total galenglädje till att suckandes släpa mig runt inom loppet av ett par timmar, ibland mindre än det. Jag antar att det här är något som personerna i min närhet har ganska bra koll på. Jag behöver även folk runtomkring mig som kan balansera upp mitt berg-och dalbanehumör. Jag har länge tyckt att det bästa är när personen själv har liknande tendenser vilket, ta inte det här fel nu vänner, många av de som finns i min närmaste krets har. Jag har tyckt att de förstår bäst. Det kan vara sant, kanske förstår de bättre hur jag känner när jag pendlar som jag gör, men ibland är förståelse inte vad man behöver. Ibland är det som behövs ett komplement, någon som fungerar på totalt motsatt sätt än vad jag gör. Det är där jag tror att det egentliga värdefulla utbytet kan ske.
Det som frustrerar mig är att jag möjligtvis låter dessa senare egenskaper bara rinna mellan fingrarna på mig fast jag kan se dem. Att jag är ute och vinglar på isar som är åh så roliga, men som kanske inte så fruktansvärt hållbara.
Det här är helt okej att inte förstå, huvudsaken är att jag förstår mig just nu.
Jag tycker inte om känslan som kom ikväll. Att jag inte har kontrollen, att andra har den åt mig och att istället för att leda vart jag vill så följer jag bara för att jag på grund av mitt humör är en sådan person som tror på mirakel och saker som faktiskt bara är menade att hända på tv:n. Jag kanske borde sluta med det. Men jag är inte så radikal. Kanske rättar jag mig eftersom jag tror att det ska blir rätt till slut, fastän det är ganska självklart att det inte kommer bli det, åtminstone inte enligt min nuvarande definition av rätt.
Återigen fast. Återigen regler som inte skrivits men måste följas. Återigen en massa reflektioner och annan skit som jag inte ville ha! Denna känslomässiga loop passerar snabbt och kommer vara som bortblåst efter onsdagens danslektion, om inte ännu tidigare. Men ikväll är jag frustrerad, känslig och lite ledsen. Det blir aldrig som man tror.