Franskan ja... Vi skrev uppsatser för ett par veckor sedan för en tävling och min blev utvald för att skickas vidare (ja, jag är grymt stolt ^^), men min franskalärare hade på något mystiskt sätt fått för sig att jag var jättedeprimerad när hon läste min uppsats. Av denna anledning kommer hon fram till mig efter lektionen och börjar prata om uppsatsen och om hur bra hon tyckte att den var. Jag tackar, stolt men lite generad. Sedan byter hon plötsligt brutalt samtalsämne och undrar oroligt "Mår du bra nu?". Smått förvånad svarar jag att jo, tack, jag mår bara fint men hon fortsätter och säger att ibland är det viktigt att prata om sådant som tynger en och undrar om jag känner till kuratorn på skolan. What's up with that? Hon verkar dock nöja sig när jag fortsätter hävda att jag faktiskt mår jättebra, vilket inte är någon lögn och återgår till uppsatsen. Efter att åter ha upprepat att den var mycket djup och fängslande ger denna franska lilla Madame mig en plötslig överfallskram. Jag kramar tafatt tillbaka och förstår ingenting av situationen. Man upplever mycket intressant i min skola.