Ibland är jag så urbota korkad. Så förskräckligt förfärligt dum. Och framförallt onyttigt känslig.
Nu är jag en gång lagd åt det hållet, så det är väl inte så mycket att göra åt. Men ett hopplöst jävla skrutt är jag ibland, så mycket är säkert.

Förlåt. Men jag blev så rädd.
Och jag kan inte släppa taget lätt om sådant jag en gång börjat tycka om på riktigt. Ibland leder det till *insertcountry*-obsession eller *läsa-alla-bibliotekets-böcker-av-och-om-Anne-Frank*-galenskap. Ofta älskar jag flera saker på samma gång. De tar sig bara olika uttryck. Sedan plaskar jag gladeligen (ibland mindre glatt) runt i mitt träsk ett långt eller jättelångt tag. Sådan är jag.

Jag hoppas för guds skull att jag har hunnit dra lite lärdom av de senaste två åren. Om jag inte har det, då är jag verkligen ett hopplöst jävla skrutt på heltid.

Det återstår att se.

Jag längtar inte.

Så dröj, snälla ögonblick. Dröj!
(Helst föralltid, men det är kanske för mycket begärt. Ska vi kompromissa Gud? Ring mig i sånna fall, jag är redo för förhandlingar) <-- Jag vet inte varför jag bubblar om Gud här. Men lyssna på Green Light med Marit Bergman. Typ så känns det.