Från och med nu har skolan inte första platsen i mitt liv. Jag orkar inte må som jag mår för tillfället, bara för att få ett fint betygsdokument.
Vad är grejen men att inte kunna ha ett liv utanför skolan. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara den personen.
Tänk att kunna ställa upp för folk när som helst eller då och då vara spontan.
Tänk att kunna sova på söndagsnätterna.
Tänk att kunna säga "nej, gå din väg" till den hemska, hemska stressen när den envist river i magen, förstör nattsömnen och slår sönder varenda positiv tanke.

Om jag ska fortsätta hålla på som jag gör kommer min närvaro såväl som självkänsla fortsätta vackla.
Jag har hamnat i en spiral som bara leder nedåt.

Nu har jag sagt det. Det finns viktigare saker än den extremform av skola som jag går i. Jag vet redan att jag gjorde fel gymnasieval, ingen tvekan där. Och nu orkar jag inte mer.

Vi får se hur det här går.