Egentligen borde jag inte sitta här för imorgon är det kulturprov. Så typiskt mig att välja den lurigaste läraren som favorit, då vill man ju att det ska gå bra för att hon är så cool. Samtidigt orkar jag inte plugga och någon har nog haft (lite för?) bra inverkan på mitt psyke, för jag är inte ens stressad. Och om jag känner att jag eventuellt möjligen skulle kunna bli det så spelar jag "Always look on the bright side of life" ett par gånger, så får jag både en nostalgi-och lyckokick relaterad till förra våren plus en mycket mer avspänd inställning till hela skolgrejen. Fantastiskt.

Igår gav jag för första gången pengar till en tiggare. Kanske har jag lagt något mynt hos någon gatumusikant någon gång men jag brukar aldrig ge någon pengar bara sådär. Men igår påväg till dansen så klev det på en man vid slussen som såg riktigt närvarande ut och försökte samla ihop pengar för att få plats på härbärge för natten. En härlig skånsk dialekt hade han också. Jag hade just bytt till vårjackan (en protest för att jag inte orkar med vintern längre) och upptäckt att jag hade några bortglömda mynt i ena fickan så då kändes det lika bra att ge bort dom. Visst förstår jag väl att man skulle kunna köpa sprit eller cigaretter eller något annat ännu mer beroendeframkallande för pengarna, men ibland får man bara välja att tro på det folk säger. Jag tänkte också på hur förödmjukande det måste vara att ställa sig där och be folk om pengar. Hur mycket värdighet man måste känna att man tappar. Då kändes några kronor som det minsta jag kunde göra.
Plus att jag kände att jag var tvungen efter mitt überfail sist jag fick lust att ge någon pengar. Det hände också vid slussen.
Jag minns inte riktigt när det var men kanske ett par månader sedan på sin höjd. Jag var nog påväg hem från Fredrik och stod och väntade på Ropsten vid slussen. På perrongen mitt emot stod en man och spelade på en vanlig gitarr. Och det var så vackert. Musiken gick rakt in i hjärtat på mig där jag stod. Så frukansvärt, otroligt, förtrollande vackert spelade han att det nästan blev sorgligt.
Jag hade tre tior i jackfickan. Jag hade minst tio minuter på mig. Jag hade kunnat kila över och gett honom dom tre tiorna. Jag funderade på att göra det.
Men jag gjorde det inte och jag vet inte varför.