Mitt rum. Min oas. Eller "tornrummet" som Emelie brukar kalla det därför att jag har snedtak och konstigt vinklade väggar. Jag tycker hemskt mycket om mitt rum, i synnerhet sedan vi gjorde om det för snart två år sedan. Jag gillar smådetaljer som är lite konstiga och udda. Därför sitter det till exempel en stor "här är närmaste papperskorg"-klisterlapp på min soptunna, men det syns inte på någon bild. Däremot ser man bland annat min dörr som är full med små roliga serier, fina vykort och foton, tidningsurklipp och en väggdekor där det står "skrattrynkor går inte att köpa". De nedre bilderna föreställer mina favoritpandapostits och min egna vodoodocka som Louise sydde till mej för massa år sedan. Den sitter i ett hörn i mitt rum och är.. ja...sur?
Jag älskar mitt rum. Faktiskt. Vi har levt ihop länge, länge. Här flyttade jag in som nioårig liten flicka (fast då hade jag inga väggar, bara bokhyllor som skärmade av min del av rummet), här skrev jag ångestdikter och stirrade i taket som surmulen tonåring. Här finns de saker jag som 20-åring håller allra kärast (även de viktigaste personerna i mitt liv finns representerade här, inramade eller uppklistrade).
Det kommer nog bli ett tårfyllt adjö när jag flyttar hemifrån.