Historian bakom namnet Teps: Min mormor som inte visste vad det man stoppar stickkontakten i heter (eluttaget alltså) började kalla det teps. Det lät så fint så jag tog det som användarnamn på en annan sida. Några år senare när jag skulle bli medlem här var alla mina andra smeknamn upptagna så då kom jag och tänka på det. Så jag är Tepsen (kind of).

Höstlovet har börjat. Jag har haft sönder mitt bankomatkort.

3 dagar kvar. 3 sega, fullpackade, helvetiska dagar. Och sen är det lov!
Igår pluggade jag utan överdrift i 4,5 timme. Hade en halvtimmes middagspaus och somnade vid halv ett. Det är ju sjukt.
Idag har jag "bara" suttit två och en halv timme.

Idag startade jag och Marion en ny förening på skolan. Eller ja... vi har i alla fall ansökt om att få starta den. Franska skolan proudly presents...Kramföreningen!
Har också skrivit franskaprov, det gick åt helvete. Och inte bara för mej. H lovade att om han får bra betyg ska han dansa bugg med franskaläraren på borden i vårt klassrum. Jag hoppas han får MVG!
Har även varit med min tidningsgrupp på SOK (svenska olympiska kommiteen) och gjort arbetsplatsreportage.

På fredag blir det filmkväll hos Ph (iaf enligt Mia, men man vet ju aldrig med henne). Det borde i alla fall bli kul!

Jag vill att skolfotona ska komma!

Skriver igen framåt veckoslutet eller nåt.....Hejssvejs!

Ingen skola idag, för jag orkar bara inte. Och nej, jag skolkar inte för jag har faktiskt sjukanmält mej!
Hela den här veckan har bara vart en slags lullig dimma och varje morgon har jag önskat att jag kunde ligga kvar i sängen och bara få sova ut för en gång skull. Jag vill att all den här mentala tröttheten ska försvinna.
Så imorse när jag vaknade (försent för att hinna i tid till skolan) men molande huvudvärk fick det vara nog. Jag var tvungen att sova ut!
Efter besöket på KS förra veckan har jag i princip bara kört på som vanligt. Något oroväckande kan det tyckas, men det är så jag gör. Nu är det ju så att man blir extremt trött både fysiskt och psykiskt av sådana där grejer, men jag intalade mej själv att jag skulle orka fram till höstlovet. Det gjorde jag uppenbareligen inte och nu sitter jag här och halvsover invirad i täcket. Och det känns så skönt!

Jag borde plugga. Och framför allt borde jag äta. Men lukten av kylskåpet när man öppnar dörren får mej att må illa. Kanske har det ett visst samband med att läxhögen utan överdrift är 30 cm hög. Usch!

Nu ska jag sluta tycka synd om mej själv och ta itu med skiten. Ses. 

Att två timmar kan kännas som en evighet.
Kom dit i alla fall, och då hade de lunchstängt så då fick jag sitta på golvet i en skitig korridor. Sedan kom vi in i väntrummet. Det var ett tråkigt program på tv:n om Nobelpriset så jag bytte kanal men då kom en gubbe fram till mej och sa att han vill se på det. Sedan fick vi gå in. Sedan sa dom vad dom trodde och bla och bla och bla plus lite nya saker och sedan skulle de undersöka för att se att deras blablabla hade stämt, och det hade det visst.
Så fick jag gå in till en tant med rosa foppatofflor (de borde förbjudas under ALLA omständigheter) och ta blodprov. Hon skulle ta två rör men hon gjorde fel och fick sticka igen. Rosa foppatofflorna stack tre gånger sedan fattade hon att  det inte gick och då fick jag gå iväg en timme.
Köpte kort och tidning och liten bok på pressbyrån och ick för att leta upp Jääten som också var där. Hittade dit men tyvärr hade hon inte vaknat uppur sin lilla tupplur ännu så jag gav påsen till hennes föräldrar. Mammorna snyftade lite på mamma-vis över sina barn och så gick vi tillbaka och tog flera blodprov hos rosa foppatofflorna. Sedan fick jag gå hem.

Oroa er inte (så mycket). Psysikt mår jag ganska bra, men har ingen lust att prata. Är det något så nås jag på mobilen.

Hej så länge.

Äntligen. Sköna, underbara, efterlängatde HELG! Även om den i princip bara kommer innebära pluggande och jobb för min del så är det ändå en paus och ett litet avbrott från skolvärlden. Snart är det höstlov också.
Igår hade vi orientering, jag tror det gick ganska bra för mej och Sanna.
En sak med mej är konstig när det gäller skogen. När vi väl har orientering och sådana grejer så tycker jag det är urmysigt att vara i skogen. Det är så avslappnande att inte höra något mer än sina egna andetag och sus från träden. DÅ tänker jag alltid att jag ska göra sånt oftare. Men så fort jag kommer hem igen så känner jag att jag aldrig mer vill dit och kan till och med få lätta panikkänslor bara av att tänka på att vara ensam i en läskig skog.

Men även om den här veckan har varit både tröttsam och ibland stressig så känns det ändå som om jag är påväg tillbaka. Förra och förrförra veckan har varit rätt så kaotiska och speciellt förra veckan var jag nere i en djup svacka. Har fortfarande inte vant mig riktigt men jag stoppar undan det där tills det är dags att tänka på det. Förhoppningsvis dröjer det några år.

Måste sova nu.

Imorse hade jag en låång sovmorgon, började klockan halv tolv. Jag gick upp ganska tidigt ändå, bara för att kunna sitta i soffan och äta frukost och samtidigt kolla på tv. Det var läskigt mysigt så när det faktsikt blev tid att gå upp och göra sej iordning blev jag väldigt lat och tänkte "äsch, varför ska jag gå till skolan? Jag kan sjukanmäla mej och ingen kommer märka något". Men som den pliktskyldiga och duktiga elev jag är stannade jag inte hemma utan gick upp ur soffan (dock tio minuter senare än planerat) och åkte hela den långa vägen till skolan. Det är jäkligt jobbigt att ha en och en halv timme till skolan när man är van att ha ungeför tjugo minuter.

I skolan fortsatte mina två egon att bråka med varandra. Jag ville jobba, men jag ville prata samtidigt. Vilken resulterade i att jag jobbade bra på första lektionen och sedan gick det spikrakt nedåt. PÅ engelskan höll jag på att svälta ihjäl och efetrsom läraraen ändå hade förhör med en grupp så gick jag ut och köpte frukt

Nu MÅSTE jag ta itu med svenskaläxan innan jag somnar här framför datorn.

À demain!

Absolut noll komma nollnollnoll inspiration till att skriva. Orkar inte någonting,
Och det är ju inte som om nån kommenterar så skit samma.

Blev mycket mycket positivt överraskad av en lärare idag. Mitt i lektionen så ber hon oss bara att hålla för öronen och lyssna på tystnaden i en minut. Sedan säger hon att det är bra att göra så när man känner sej stressad, och att vi inte ska ta allting så allvarligt. Somliga människor vet verkligen hur de ska motivera sina elever. Och det funkade, för gissa om jag kommer anstränga mej i det ämnet från och med nu.

Längtar enormt efter en lång och tyst promenad i höstrusket (har bara bott ett par dagar utanför stan och börjar redan prata om naturen. freak!) men den lär knappast bli av. Det beror på att jag vill gå när det är mörkt, men när det är mörkt vill jag inte gå själv. Samtidigt vill jag inte ha sällskap. Så länge får det räcka med att gå från bussen och hem :)

Så ja, jag antar att livet rullar på, och allt har sina toppar och bottnar eller vad man ska säga. Ibland när man är med om något som till stor del förändrar hela ens utsikt på livet, tycker man dte är så konstigt att världen inte har stannat upp. Människorna på gatan bara går förbi och alla är precis som vanligt fastän mitt liv är kaotiskt.
Först blev jag arg, men hur gärna jag än vill kan jordne tyvärr inte sluta snurra på grund av mej eller mina problem.
Fast nog skulle det vara ganska bra ibland.

Ett par sista ord bara: Baguettevärlden ROCKAR!