I am evil but I pay my friends to say I'm loving caring and so kind.
En vecka i skolan kändes som flera månader. Ingenting och precis allt är förändrat.
All den där energin dom tror man samlar på sej under sommarlovet är helt borta. Jag orkade en mattelektion innan jag hoppade av matte c-kursen och valde rättskunskap istället. Helst skulle jag välja bort alla andra ämnen också, utom svenskan. Fortfarande finns någon liten charm i att cykla genom parken varje morgon, bara för att jag inte har gjort det på så länge. Det är än så länge lite kul med nya böcker och nya kurser. Vänta ett par veckor bara, då kommer jag vara så trött på allt det här igen att jag bara vill lägga mej under nån lövhög och gå i ide hela vintern.
Fast samtidigt... samtidigt är Stockholm ganska vackert när det är mörkt.
Tills vidare får det vara så.
All den där energin dom tror man samlar på sej under sommarlovet är helt borta. Jag orkade en mattelektion innan jag hoppade av matte c-kursen och valde rättskunskap istället. Helst skulle jag välja bort alla andra ämnen också, utom svenskan. Fortfarande finns någon liten charm i att cykla genom parken varje morgon, bara för att jag inte har gjort det på så länge. Det är än så länge lite kul med nya böcker och nya kurser. Vänta ett par veckor bara, då kommer jag vara så trött på allt det här igen att jag bara vill lägga mej under nån lövhög och gå i ide hela vintern.
Fast samtidigt... samtidigt är Stockholm ganska vackert när det är mörkt.
Tills vidare får det vara så.
Sometimes this house feels like a prison
Världens mest långsamma kollaps...?
I think I'm gonna fall for you. Do you mind if I do?
Jag är tillbaka i verkligheten. På alla sätt och vis. Igår var första dagen på jobbet och idag första dagen i skolan. Jobbet var det bara kul att komma tillbaka till. Angående skolan hade jag byggt upp någon slags bild av att det skulle vara jättehemskt och jobbigt. Men det var över förväntan, vilket schemat också var. Jag älskar mina onsdagar!
Har inget vettigt att skriva. Eller jo det har jag väl egentligen men jag orkar inte trassla in mej mer. Har hittat tillbaka till lite lugn nu äntligen, trots att skolan kommer börja stressa innan veckan är slut.
Det blir bra nu. Det löser sej. Alltid.
Jag klättrar. Långsamt visserligen. Rasar ibland och skrapar upp några små sår. Men uppåt. Uppåt.
Har inget vettigt att skriva. Eller jo det har jag väl egentligen men jag orkar inte trassla in mej mer. Har hittat tillbaka till lite lugn nu äntligen, trots att skolan kommer börja stressa innan veckan är slut.
Det blir bra nu. Det löser sej. Alltid.
Jag klättrar. Långsamt visserligen. Rasar ibland och skrapar upp några små sår. Men uppåt. Uppåt.
No matter what I'm by your side.
And if I fell, would you pick me up?
Det var bra :)
You say it's crazy and it's true, it's crazy but I'm not... yet.
Jag har en helg kvar i frihet. Dum som jag är satte jag mig här ikväll och började läsa igenom min blogg från början til slut. Vem var jag förra året? Något som är helt klart är att jag inte var samma person när jag började första ring som när jag slutade. Jag kan sakna den jag var i början förra året. Så glad och läskigt obekymrad men kanske också så naiv?
Nu när det snart är dags att hitta tillbaka till rutinerna, på gott och ont, och börja på ett nytt skolår, så kanske det skulle passa med en liten utvärdering av skolåret som gick. Så... Vad hände egentligen? Jag har gjort en lista (med försök till någon slags kronologisk ordning):
- Jag ville byta skola.
- Jag pluggade MASSOR.
- Jag träffade sju stycken människor som kom att betyda väldigt mycket för mej på väldigt kort tid.
- Jag blev jättekär.
- Jag började tycka om att gå till skolan
- Jag läste inte lika mycket böcker som jag brukar.
- Jag spenderade oroväckande mycket tid på att inte tänka på rätt saker under lektionerna.
- Jag klädde ut mej på julavslutningen.
- Jag skolkade för första gången.
- Jag förbannade skolans glasdörrar.
- Jag åkte till Afrika.
- Jag förbannade i princip hela skolan.
- Jag försökte sluta vara jättekär.
- Jag hade den värsta skolavslutningen hittills.
Jag saknar den jag var då och jag saknar vissa känslor. Jag längtar tills jag får känna dom känslorna igen. Jag är inte så glad nu som jag var då. Jag är tyngre inuti, jag har hunnit vara ledsen och fått känna hur det känns att bli sårad. Men att stanna kvar i det förflutna bara för att det är enklare än att möta verkligheten som den är nu är inget trevligt alternativ. Därför tänker jag tvinga mig själv att vandra vidare på den här vägen som det senaste året stakat ut för mej. Det är ju trots allt mitt liv det handlar om. Det är inte värt att kasta bort bara för att jag inte alltid förstår det eller människorna i det.
I Augusti 2009 kommer jag säkert sitta här och knappt känna igen mig själv en gång till. Men det är långt tills dess. Ett helt skolår till. Jag hade aldrig ens kunnat gissa att allt som hände under ettan skulle hända. Vem vet då vad tvåan kan innebära för spännande?
Jag har ett helt nytt skolår framför mej, och jag ska göra det bästa av vad jag har. Vad som helst kan ju faktiskt hända.
Nu när det snart är dags att hitta tillbaka till rutinerna, på gott och ont, och börja på ett nytt skolår, så kanske det skulle passa med en liten utvärdering av skolåret som gick. Så... Vad hände egentligen? Jag har gjort en lista (med försök till någon slags kronologisk ordning):
- Jag ville byta skola.
- Jag pluggade MASSOR.
- Jag träffade sju stycken människor som kom att betyda väldigt mycket för mej på väldigt kort tid.
- Jag blev jättekär.
- Jag började tycka om att gå till skolan
- Jag läste inte lika mycket böcker som jag brukar.
- Jag spenderade oroväckande mycket tid på att inte tänka på rätt saker under lektionerna.
- Jag klädde ut mej på julavslutningen.
- Jag skolkade för första gången.
- Jag förbannade skolans glasdörrar.
- Jag åkte till Afrika.
- Jag förbannade i princip hela skolan.
- Jag försökte sluta vara jättekär.
- Jag hade den värsta skolavslutningen hittills.
Jag saknar den jag var då och jag saknar vissa känslor. Jag längtar tills jag får känna dom känslorna igen. Jag är inte så glad nu som jag var då. Jag är tyngre inuti, jag har hunnit vara ledsen och fått känna hur det känns att bli sårad. Men att stanna kvar i det förflutna bara för att det är enklare än att möta verkligheten som den är nu är inget trevligt alternativ. Därför tänker jag tvinga mig själv att vandra vidare på den här vägen som det senaste året stakat ut för mej. Det är ju trots allt mitt liv det handlar om. Det är inte värt att kasta bort bara för att jag inte alltid förstår det eller människorna i det.
I Augusti 2009 kommer jag säkert sitta här och knappt känna igen mig själv en gång till. Men det är långt tills dess. Ett helt skolår till. Jag hade aldrig ens kunnat gissa att allt som hände under ettan skulle hända. Vem vet då vad tvåan kan innebära för spännande?
Jag har ett helt nytt skolår framför mej, och jag ska göra det bästa av vad jag har. Vad som helst kan ju faktiskt hända.
Insomnia.
"And ever since you left you haven't passed through my mind a thousand times per day. Only like ninehundred and ninetynine."
Klockanäralldelesförmycketochjagkanintesovaärinteenströtttrorjagkanske
sitteruppeochäterrostatbrödochdrickerjuiceochtänkerpådejochjaghatarmig
självförattjagtänkerpådejhelvetebordeinteminnasellersaknanågotavvad
somvaritmendetgårbaraneråtigenochärdetdärförjagärhungrigmittinatten
därförjagrasariviktdärförjaglängtarsåförtvivlatefterförändringnattenharett
konstigtljusnumårjagbaraillaiställetochundernågratimmarsysselsattejagmig
medattklippautsakersomåtminstonefårmigattkännanågontingävenomdetbara
ärsaknadsåärdetnågontingfastdimmanfinnskvarochingentingblirriktigtverkligtoch
dubehöverintetromignumenjagvetattdetärsantdetärredanförsentochplötsligtvilljag
görasåmycketjagaldriggjortförutmensomjagändåtröttnarfortpåigenfördetspelarju
ändåingenrollnärdetinteärriktigtverkligtsedanärjagtröttpåattstirrapåetttaksominte
ärmittmenändåharminblickfastnatdärochdetärlivsfarligttänkomjagaldrigkommer
därifrånigendärförärdetlivsfarligtattgåditochutsättasigföronödigkänslomässigchock
menjaggårändåförjagtrorochjaghoppasmenhurmycketdetänbordeekanärdetfinnsså
myckettomrumsombordefyllassåäralltjagfårtillsvarkompakttystnadintenuintesåhär
helatidenintesåhärmensubstitutvarorochkomplementvarorheterdetochdetbehöverdu
intehellerförståfördethardualdriggjortochnärpanikenstigerblirdetännutystareeller
baramulleravrädslanattintefånerallaordpåpapperinnandetärförsentochjagsitteruppe
ochknapparpåmobilenochdetäralldelesförsentgårtillbadrummetochsernågon
ispegelnvadhände?
Klockanäralldelesförmycketochjagkanintesovaärinteenströtttrorjagkanske
sitteruppeochäterrostatbrödochdrickerjuiceochtänkerpådejochjaghatarmig
självförattjagtänkerpådejhelvetebordeinteminnasellersaknanågotavvad
somvaritmendetgårbaraneråtigenochärdetdärförjagärhungrigmittinatten
därförjagrasariviktdärförjaglängtarsåförtvivlatefterförändringnattenharett
konstigtljusnumårjagbaraillaiställetochundernågratimmarsysselsattejagmig
medattklippautsakersomåtminstonefårmigattkännanågontingävenomdetbara
ärsaknadsåärdetnågontingfastdimmanfinnskvarochingentingblirriktigtverkligtoch
dubehöverintetromignumenjagvetattdetärsantdetärredanförsentochplötsligtvilljag
görasåmycketjagaldriggjortförutmensomjagändåtröttnarfortpåigenfördetspelarju
ändåingenrollnärdetinteärriktigtverkligtsedanärjagtröttpåattstirrapåetttaksominte
ärmittmenändåharminblickfastnatdärochdetärlivsfarligttänkomjagaldrigkommer
därifrånigendärförärdetlivsfarligtattgåditochutsättasigföronödigkänslomässigchock
menjaggårändåförjagtrorochjaghoppasmenhurmycketdetänbordeekanärdetfinnsså
myckettomrumsombordefyllassåäralltjagfårtillsvarkompakttystnadintenuintesåhär
helatidenintesåhärmensubstitutvarorochkomplementvarorheterdetochdetbehöverdu
intehellerförståfördethardualdriggjortochnärpanikenstigerblirdetännutystareeller
baramulleravrädslanattintefånerallaordpåpapperinnandetärförsentochjagsitteruppe
ochknapparpåmobilenochdetäralldelesförsentgårtillbadrummetochsernågon
ispegelnvadhände?
Ny start?
Arton år. Vuxen. Myndig. Och?
It hurts with every heartbeat.
Det här är vad alla har sagt om dej
Håll dej borta från honom han kommer att såra dej
Det här är vad alla har varnat mej, hej
Du är så bräcklig det kommer att krossa dej
Det här är vad alla har sagt om mej
Håll dej borta från elden, gå inte ut, bär alltid mössa
Klä in dej i wellpap, du kommer skadas, ge dej aldrig hän
Du har så veka leder du kommer skrapa din knän
Det här är vad hjärnan har sagt om mej
Jag måste vara galen, jag har aldrig känt så mycket som jag gör
när jag är med dej
(Säkert!)
Tänk dej ett stup. Du står på kanten. Men inte ensam. Någon annan håller dej i handen. Du litar på den här personen, du skulle offra din själ och ditt liv för att göra den här personen lycklig. Du är trygg för när du vrider på huvudet så möter den andra personen din blick och i ögonen kan du läsa att det inte finns något farligt i hela världen. Helt plötsligt och totalt oväntat vänder den andra personen för första gången bort sin blick. Du börjar ana att något är fel. Sen händer för mycket på samma gång. Personen släpper din hand och backar så att den står bakom dej och knuffar till dej i ryggen. Samtidigt som du känner att du tappar fästet och faller handlöst hör du att den du litade på mest i hela världen säga "förlåt" men inte lyfta ett finger för att hjälpa dej. Nu faller du. Länge. Och snabbt. Så snabbt att luften viner i dina öron och hela du har förvandlats till en orkan. Du hör inte vad du själv tänker längre, allt du hör är tjutandet. Du väntar på en kraschlandning. En i det allra värsta slaget. På vägen ner hör du ibland att den som står kvar däruppe ropar några råd till dej, om hur du ska falla för att kraschen ska göra mindre ont. Men ändå så kommer den oväntat och gör tusen gånger ondare än du hade kunnat gissa. När du ligger där på marken, sönderslagen och öm hör du ett par sista tröstande rop där uppifrån. Men snart blir det tyst. Så tyst som det inte varit på mycket länge. Och du förstår inte. Du förstår inte varför samma person som medvetet knuffade ner dej inte kan komma på en lösning, eller i alla fall försöka förklara hur man gör för att kunna klättra tillbaka upp.
Så kändes det för mej.
Mänskligheten har återigen överraskat med sin förmåga att förstöra. Under antiken ställdes krigen in när de olympiska spelen pågick. Nu startas krig samtidigt som den olympiska elden tänds? Sånna saker går också över mitt förstånd. Är människor verkligen så onda?
Håll dej borta från honom han kommer att såra dej
Det här är vad alla har varnat mej, hej
Du är så bräcklig det kommer att krossa dej
Det här är vad alla har sagt om mej
Håll dej borta från elden, gå inte ut, bär alltid mössa
Klä in dej i wellpap, du kommer skadas, ge dej aldrig hän
Du har så veka leder du kommer skrapa din knän
Det här är vad hjärnan har sagt om mej
Jag måste vara galen, jag har aldrig känt så mycket som jag gör
när jag är med dej
(Säkert!)
Tänk dej ett stup. Du står på kanten. Men inte ensam. Någon annan håller dej i handen. Du litar på den här personen, du skulle offra din själ och ditt liv för att göra den här personen lycklig. Du är trygg för när du vrider på huvudet så möter den andra personen din blick och i ögonen kan du läsa att det inte finns något farligt i hela världen. Helt plötsligt och totalt oväntat vänder den andra personen för första gången bort sin blick. Du börjar ana att något är fel. Sen händer för mycket på samma gång. Personen släpper din hand och backar så att den står bakom dej och knuffar till dej i ryggen. Samtidigt som du känner att du tappar fästet och faller handlöst hör du att den du litade på mest i hela världen säga "förlåt" men inte lyfta ett finger för att hjälpa dej. Nu faller du. Länge. Och snabbt. Så snabbt att luften viner i dina öron och hela du har förvandlats till en orkan. Du hör inte vad du själv tänker längre, allt du hör är tjutandet. Du väntar på en kraschlandning. En i det allra värsta slaget. På vägen ner hör du ibland att den som står kvar däruppe ropar några råd till dej, om hur du ska falla för att kraschen ska göra mindre ont. Men ändå så kommer den oväntat och gör tusen gånger ondare än du hade kunnat gissa. När du ligger där på marken, sönderslagen och öm hör du ett par sista tröstande rop där uppifrån. Men snart blir det tyst. Så tyst som det inte varit på mycket länge. Och du förstår inte. Du förstår inte varför samma person som medvetet knuffade ner dej inte kan komma på en lösning, eller i alla fall försöka förklara hur man gör för att kunna klättra tillbaka upp.
Så kändes det för mej.
Mänskligheten har återigen överraskat med sin förmåga att förstöra. Under antiken ställdes krigen in när de olympiska spelen pågick. Nu startas krig samtidigt som den olympiska elden tänds? Sånna saker går också över mitt förstånd. Är människor verkligen så onda?
When all I want is you.
Jag behöver skriva so bad men har varken tid eller ork att bena ut tankarna. Speciellt inte offentligt.
Imorgon kommer Angélique och blir mitt bollplank.
Om en vecka är jag enligt lag vuxen. Men va betyder det? Kommer jag bli mer ansvarsfull, stabilare och klokare över en natt? Knappast troligt. Jag kommer alltid vara samma virrvarr av känslor.
Haft jobbiga magontattacker senaste tiden. Ett tecken på att allt inte är som det ska. Samtidigt har jag börjat lyssna på gladare musik och de svarta kläderna har utmanövrerats av färger i min garderob.
Jag förstår inte mig själv. Ännu mindre förstår jag dig.
Imorgon kommer Angélique och blir mitt bollplank.
Om en vecka är jag enligt lag vuxen. Men va betyder det? Kommer jag bli mer ansvarsfull, stabilare och klokare över en natt? Knappast troligt. Jag kommer alltid vara samma virrvarr av känslor.
Haft jobbiga magontattacker senaste tiden. Ett tecken på att allt inte är som det ska. Samtidigt har jag börjat lyssna på gladare musik och de svarta kläderna har utmanövrerats av färger i min garderob.
Jag förstår inte mig själv. Ännu mindre förstår jag dig.
