Inte vet jag men vi lär oss tillsammans...

Jag förstår helt enkelt inte mig själv ibland. Hur är det möjligt att gå från total freaking galenglädje till megadepp inom loppet av en halvtimme? Det beror inte ens på blodsockerfall den här gången för jag har precis ätit. Jag är trött på så många saker. Att marockanerna kommer om fyra dagar tex. Eller att jag väntar mig att det ska ligga ett brev på köksbordet varje gång jag kommer hem men att det inte gör det och att jag inte vet om jag är lättad eller besviken över det längre. Framför allt på mig själv som uppenbarligen inte är kapabel till att hålla ett något sånär normalt humör uppe under en längre tid. En gång i högstadiet satt jag och Andrea och diskuterade hur man måste ha någonting att se fram emot för att orka ta sig igenom dagarna. Den teorin stämmer bara mer ju mer man tänker på den. Att komma hem varje eftermiddag vecka efter vecka och veta att dagen efter kommer bli precis likadan som den föregående bidrar starkt till den här känslan av fångenskap. Vad ser jag fram emot just nu? Vet faktiskt inte. Att ligga helt stilla, sväva runt i något neutralt mörker där man slipper ta ställning eller förstora saker. Att springa snabbt snabbt tills halsen bränner och jag har blodsmak i munnen och sedan bara falla ner på marken och ligga kvar där.
Utan något att se fram emot blir livet enormt inrutat.
Älskar kodspråk. NI behöver inte förstå.

När jag klev av tunnelbanan idag kände jag ett akut behov av blodapelsiner. Men det fanns inga på ICA. Då blev jag sur och köpte godis istället. Vad är det för skit va? Nä man för en gång skull vill vara nyttig på en lördag så säljer dom inga fukking apelsiner ens!
Ska inte klaga, förutom det har helgen varit perfekt :)

Visste ni att ett barns ögonhåla är perfekt format efter sin mammas axel fram tills barnet är åtta år, så att de ska kunna vila sitt huvud mot mammans axel?

Det är sådant jag aldrig kommer att få uppleva...

Nu sitter jag här igen med iskalla fingrar (det är verkligen ett mysterium, varför är mina fingrar alltid så kalla?) och försöker skriva sådär personligt och bra och som alltid så kommer det inte blir bra eftersom ingenting blir bra när man känner sig pressad att göra det. Har äntligen börjat skriva för mig själv igen, det är helt otroligt avkopplande. Jag tror att den där skrivhysterin som fanns under LD-tiden liksom kom av sej eftersom vi fick skriva så mycket i skolan men nu när jag går i skolan-som-faktiskt-har-förbjudit-eleverna-att-sitta-på-golvet och bara pluggar för att jag måste har det extrema behovet av att skriva ner allt som händer kommit tillbaka. Jag skriver inte bara för att det är ett sätt att koppla av. Jag har även kommit på när jag kollat igenom gamla fullskrivna dagböcker att det är underbart att minnas massa sakr man trodde man hade glömt. Så därför har jag börjat igen, för något jag är heöt säker på, även om skolan iband känns hemsk och jobbig och världen allmänt grådaskig, så är allt som händer nu viktigt att skriva ner för det är definitivt något jag vill minnas i framtiden.
Men som sagt, eftersom den lilla svarta boken med världens sämsta lås bara är för mig, så är det väl nödvändigt att skriva här också då och då... Idag har jag verklige varit arg på mig själv. I morse när jag gick till skolan kändes det som om det skulle bli en ganska bra dag men när jag till slut kom hem var jag både arg och irriterad och ledsen på samma gång. Det allra fånigaste är att jag inte hade någon anedning till att känna på något av de där sätten. Det är inte första gången det händer heller. Det jobbigaste är att min sura och negativa inställning drabbar folk som inte förtjänar att drabbas av den. Och när jag väl ätit (ofta är det däröfr jag blir sur, när all energi och allt blodsocker bara försvinner på eftermiddagen) brukar det gå över men då är det för sent att förklara varför jag var nere tidigare. Måste verkligen börja tänka på det där. Men så enkelt är det ju inte, för det finns massa andra faktorer som spelar roll och det spelar roll vilken dag det är och massa annat men ja.... allt det där hör till min svarta bok.

Imorgon ska vi gå 8 kilometer, hurtigt värre, Inget larvigt regn, tack! Matteprovet gick åt helvete förresten men det borde inte stå här eftersom man inte pratar om den rosa elefanten :D