Fotbollen idag var det bästa jag gjort på länge. Även om det kanske inte kändes som att jag gjorde lagets största insats eller blev matchens lirare så var det cirka två timmars paus från mitt helvete. Under ett par underbara timmar tänkte jag inte, saknade ingenting och inget gjorde ont. Jag fanns, bollen fanns och de andra spelarna fanns men ingenting annat.
Jag var lite mindre ledsen och lite mera den jag var förut.
Nåt konstigt svullet och rött på vaden, ett par blåmärken och en blodig tå har jag fått offra, men det var det verkligen värt.
Nu förstår jag varför jag alltid har älskat den sporten.

Slits mellan hopp och förtvivlan så ofta att jag inte kan säga om jag mår bra eller dåligt. Ibland känns det som att det är okej ändå, trots allt, och att det är påväg att bli lättare att hantera. Men ändå så kommer de där mörka mörka perioderna när det inte finns något alls i hela världen som är bra. Det är hemskt. Första veckorna var äckligt jobbiga för att jag bara var ledsen hela tiden men jag var samtidigt ganska så säker på att det skulle bli bättre så småningom. Men nu... Jag vet inte men det har liksom ändrats och det handlar kanske inte så mycket om just det där som hände utan om... allt. Allt är så jävla meningslöst. FAN, vem försöker jag lura? Det handlar visst om det där. Allt gör det. Det finns därhela tiden och skaver sönder mig inuti. Och jag förstår fortfarande inte. Man litar på någon som sedan bara vänder och går.
Idag har jag i alla fall städat rummet för första gången sedan... det där. Det behövdes. Det har legat högar md kläder på alla möjliga och omöjliga ställen. Det gick inte att hitta någonting och jag tänkte att eftersom mitt huvud har tagit semester från allt vad organisation och struktur heter och resten av mej bara är ett virrvarr av förvirrade och trasiga känslor så kanske lite ordning i rummet i alla fall skulle göra det lite lättare. Plus att jag fick nåt att sysselsätta mig med under ett par timmar och slapp tänka eller känna så mycket. Jag var nästan glad där ett tag.
Just det där förvirrade tillståndet är väl ungefär samma som när man är nykär fast totalt motsatta känslor.
Nu orkar jag inte sitta här och deppa längre, ska äta glass och se på andra hlavlek i EM-finalen. Vad som helst, så länge jag slipper tänka!

Tre ord tacklade omkull mig och jag föll. Föll och föll och föll och slog i botten. Hårt. Jag har börjat samla ihop de resterande delarna av mig själv igen och när jag hittat alla spillror ska de klistras ihop. Sedan ska jag börja ta mig uppåt. Det kommer ta tid. Det kommer till och med ta mycket mycket lång tid. Många saker är jobbiga just nu. Du valde bort mig och det gör fruktansvärt ont. Jag är ledsen, besviken och förbannad. Men jag ska tillbaka. Jag ska bli glad igen. Oavsett priset. Jag vet nu hur lycklig jag kan bli.
Allting är förvirrat. Trodde på ett sätt det skulle bli lättare när jag bara kom ur gråzonen men nu kan jag inte låta bli att tänka på att om allt hade gått som det skulle hade det varit bra nu. Det farligaste är att börja tänka på hur det skulle kunnat vara.
Jag känner mig bedövad.
Men det enda jag kan göra är att vänta ut det. Det blir bra igen, någon gång. Det är det enda jag kan tro på.

Mm. En vit natt (eller va heter det?) med Louise över msn. Jag vet inte vem jag är ens. Är så trött att jag inte känner någonting alls. Ska sova nu. Sedan iväg igen ikväll. Orkar inte känna efter längre. Kom tillbaka. Det kunde vart så enkelt.

I 14 dagar har tårarna runnit nu. Jag är trött på att vakna varje morgon och få en chock av att verkligheten slår emot mig. Jag är trött på att drömma och vakna och upptäcka att jag lever i mardrömmen på riktigt.
Jag måste bort.
Böcker, musik, penna och papper.
Vi ses väl.

Jag har sommarlov men det är svårt att njuta av det när hela livet känns skit och uppochnervänt. Medans andra invigde sommarlovet med bad eller glass eller fest eller vad det nu var, inledde jag mitt gråtande i Iris säng.
Det är verkligen inte lätt hela tiden, det kommer stunder när tankarna oundvikligt smiter igenom den där spärren som egentligen borde hålla dem ute och i dom stunderna behöver att någon är där och håller koll på mej. Jag är ärdd för att vara ensam allt för långa stunder i taget just nu och alla dom som vet hur ett trasigt hjärta känns, förstår vad jag menar när jag beskriver det som om en kniv stacks ut och in i mig konstant. Det finns där hela tiden och då blir det svårt att njuta av att det är sommar. Det var inte såhär jag tänkte mig att sommaren skulle bli.
Jag måste få vara ledsen nu, och tro mig, ledsen är jag också. Det går bra att spela ett par timmar i sträck men sedan kommer dom där mentala sammanbrotten då minnena och tårarna oundvilkligen svämmar över utan att jag kan göra något. Jag har tröttnat på att tänka på om folk ser eller bryr sig.
Men. Även om tunneln känns lång och väldigt svart just nu kommer det ju ljus till slut. Och om jag fortsätter att intala mig själv det så kommer jag kanske även kunna tro på det tillslut. Trots att våra samtal är jobbiga och gör ont gör de ändå nytta. Jag är lugn just nu. Kanske beror det på att jag inte sovit ordentligt på ganska länge men det känns samtidigt som att jag är lugn inuti. Visst, imorn kommer jag med ganska stor sannolikhet krisa igen men just nu är jag (av utmattning?) inte påväg att ramla.
Ska försöka ta vara på att jag känner mig tilräckligt trött för att sova.

Sedan igår eftermiddag är jag inte längre en sådan där liten sprallig och nyfiken regnbågsfisk eller vad de kallas. Jag är snarare en sten nerborrad i havsbottnen. Jag är trasig och tom och tårarna rinner oavbrutet utan att jag på något sätt kan kontrollera dem.
Har återigen hamnat i en sådan där situation när jag förundrar mig över att resten av världen inte har stannat. Mitt liv och hela mitt känslomässiga register har skakats om och vänts ut och in fler gånger än vad jag kan klara av att hantera, men alla skrikande studenter bara åker vidare på sina flak.
Jag visste att jag utsatte mig för en ny fara när jag lät bli att bygga upp en vägg att skydda mig bakom när det här väl hände. Det var medvetet och helt frivilligt. Men att det skulle göra såhär ont kunde jag inte ens ana.
Tre veckor av olidlig väntan för att kanske sjunka ännu djupare sedan, är de värt det? En människa med en logiskt tänkanade hjärna skulle kanske säga nej men jag tänker för tillfället inte med något annat än hjärtat.

Paus.

Fan.