Mitt humör pendlar, och det känns som att jag aldrig är lugn. Har haft en extremt långtråkig dag i skolan. Cavaillonarna har ju kommit nu och jag har grymt tråkigt utan Mia, Louie och Rk. Två sånna här dagar till, måndag och tisdag.... Tråååkigt! Onsdag är det inga lektioner efetr lunch och jag börjar normalt sett efter lunch på onsdagar, och på torsdagen är det avslutning. Äntligen. Den senaste tiden i skolan har kännts så extremt bortkastad bara.
Men nej, jag har inte rätt att klaga fast jag just nu i skrivandets stund känner för att skrika och sparka och slå på något elelr någon (vad är det med all den här undertryckta agressionen? Ena stunden jättehyper och överskottsenergi och nästa sekund bara gråtfärdig. Det är grymt irriterande!), för gissa vad? Mvg i både Svenska A och Samhällskunskap A!!!! Mest förvånad är jag över samhällskunskapen men det var tydligen det skriftliga som vägde upp att jag inte har varit så muntligt aktiv. Samma sak i svenska.
Ja, egentligen skulle det bli picknick ikväl med folk från Ld, men det blir inget för min del. Ska stanna hemma, sova, och kolla på film. Synd på en så fin kväll kanske men jag är så trött både fysiskt och psykiskt.

Elevrådet skulle ha idrottsdag. Mina erfarenheter av elevrådets tidigare event det här året har inte varit speciellt positiva. Kort sagt: Baguettearmén organiserade sig och skapade en helt egen idrottsdag (tyvärr utan Félix som var onåbar. Vi gav dej en telefon människa, svara då när man ringer!). Denna innebar samling på centralen halv tio. Dagens händelse var att Danne kom i tid! Men inte Mia, till allas stora förvåning. Sedan drog vi vidare till Sj-centret för att bli servade av någon sj-människa som vi trodde visste mer om tågluff än vi. När Mia äntligen kommit fortsatte vi vår resa mot destination Louie där vi (jag och Louie medan nv-nördarna pluggade kemi) gjorde och sedan åt god pastasallad ur plastburkar på filtar ute i solen. Underbart! Men eftersom vi är dom vi är tog det inte speciellt lång tid innan andra saker kom in i bilden, den här gången vatten. Danne och Ph på balkongen med flera stora hinkar vatten, jag, Louie, Malon och Mia i underläge på gräsmattan men med vattenslangen i högsta hugg. Vi kan säga att det slutade oavgjort när alla var i princip genomvåta men insåg att Danne inte var det, vilket inte var rättvist alls. Då blev han också blöt, men kriget avslutades hastigt då Louies största glasskål krossades. Fredspipan blev chokladbollar.
När jag kom hem somnade jag utmattad och vaknade ungefär fyra timmar senare, vilket var en halvtimme sen.
Nu ska jag göra mitt final speech och sen gå och lägga mig, missar sovmorgonen imorgon pga läkarbesök. Toppen va?
Ha det bra!

Har just vaknat upp efter en trevlig lördagskväll och natt. Och dag kanske jag ska säga också? För bröllopet var helt okej, och det var trots allt lite kul att träffa pappas släkt, det blir ju inte direkt ofta: jul, bröllop och begravningar i princip. Möjligtvis någon födelsedag ibland. Men en lite skrämmande känsla fick jag när vi satt där uppradade på bänkarna och såg paret komma gående. Min farmor blandade ofta ihop mig med min kusin och min faster gör det fortfarande. Vi klarar oss ofta inte igenom en hel släktträff utan att jag blir tagen för henne eller tvärtom. Jag tycker ärligt talat inte att vi är sådär jättelika, men visst, det finns drag hos mig som jag ser även hos henne. Ett par gånger, beroende på ur vilken vinkel jag såg eller vilka ansiktsutryck hon gjorde under vigseln, såg jag mig själv.  Det var läskigt att sitta där på bänken och se sig själv gifta sig. Men så fort vinkeln ändrades eller hon vände sig bort, försvann känslan och jag såg att det var min kusin och inte jag.
Efter kyrkan drog alla vidare till något hus där det var middag. Jag hamnade vid samma bord som massa vuxna och jättesofistikerade universitetsmänniskor där alla verkade vara gifta med alla, och förutom talen var middagen ingen superskojig upplevelse, så i pausen mellan trerättersmiddag och kaffe flydde jag in på toaletten och bytte om innan pappa skjutsade mig till tåget. Jag åkte hem, bytte till jeans och varm tröja och drog vidare ut till hammarbyhöjden där Ph, Mia, Louie, Danne och Fabian skulle grilla. Närjag kom dit vid halv elva hade bestämt mig för att inte stanna länge med tanke på att jag börjar jobba om 55 minuter men den planen höll som vanligt inte och jag somnade vid tre.
Men det var en trevlig kväll och det känns att sommaren är på väg även om det fortfaramde är ganska kallt när solen gått ner. Jag längtar till sommarlovet när man inte behöver bry sig så mycket om vilken dag det är.

Inte ens två veckor kvar i skolan nu och inget plugg den här helgen, det är himmelriket. Men slöheten smittar av sig. Jag borde verkligen, verkligen städa rummet.

Mitt humör pendlar, det är ingenting jag ska försöka sticka under stol med. För tillfället är det dock rätt bra och har varit de senaste dagarna. Yepp, jag har krisat lite men I'm on my way back...
Min iPod har dött, och utan den vet jag inte hur jag ska ta mig igenom helgen som kommer bestå av massa bilåkande eftersom min kusin ska gifta sig imorgon och jag sedan måste tillbaka till mamma, jobbet kallar på söndag. Det betyder att jag behöver musik! Får resten av familjen bestämma (vilket de oftast gör) så blir det svenska wannabeartister på någon dålig radiokanal när vi ååker bil. Hur klarar man en sådan resa utan iPod??? I-landsproblem. Jag har försökt att dunka den i bordet och blåsa på den och alla möjliga dumma saker man kan komma på men ingenting hjälper. Panik.
På tal om bröllopet imorogon så kommer jag bli påtvingad en läskig blank sak som kallas klänning och skor som inte är gympadojor, vilket betyder att jag kommer gå runt och känna mig som en idiot hela dagen och inte nog me det så kommer jag få skavsår också. Usch och fy och blä.
I skoan var det ganska lugnt tills svenskaläraren kom på att vi borde jobba. Feodalism, medeltid, litteratur säger jag bara. Urk. Texten blev dålig och där rök väl mina sista MVG-chanser men det är inlämnat iaf, alltid något.
Enda anledningen till att jag sitter och skriver allt det här struntet är att pappa är försenad. Han skulle kommit och hämtat oss för snart tjugo minuter sedan, och jag har för en gångs skull packat i tid.
Har inte heller fått de där nya gitarrbrevet. Ja, jag håller på att lära mig lite.
ciao.

You build me up
You knock me down
Provoke a smile
And make me frown.

Jag tror att jag mår bra. För första gången blev jag glad av Public Speaking-lektionen, det har väl aldrig hänt förut.
Det märks att det börjar lugna ner sig i skolan också. Det är snart över.
Jag känner inte för att skriva, orden bara försvinner.

Det känns som om jag inte orkar med den här ständiga oron längre...

Gick upp kvart i åtta och gav mig ut för att springa, helt otroligt. Kom hem till ett ännu sovande hus, vilket verkligen gav mig titeln som dagens mest aktiva X)
Hade tänkt plugga, men det blir nog inte så mycket av det. Ska läsa klart Tristan och Isolde på tåget till stan senare och börja på franskaboken också. Det känns som om nästa vecka inte kommer bli så rolig. Novellen är i och försig klar men den är smörig så in i helvete.
Två muntliga np kvar också, franska och engelska. Men franskan är jag åtminstone inte orolig för.
Har huvudvärk sedan två dagar tillbaka, mindre kul. Kan bero på ljuset.
Känner inte riktigt för att skriva så hej hopp.

Veckan började dåligt på alla sätt och vis, men det har sakta gått uppåt.
I tisdags firade vi Louie med stekspade och lite annat. Det utvecklades till en extrem tjejkväll i Louies säng. En hel del fjanteri, men precis vad vi behövde.
Np i matte B idag gick riktigt riktigt dåligt, till och med sämre än jag förväntade mig. Men solen skiner ju trots allt, och det är svårt att vara på dåligt humör när man ligger i gräset och känner solen värma i ansiktet.

"On ne déteste correctement  que quelqu'un qu'on aime profondément."


Jag hade ett konstigt behov av att alltid veta hur saker skulle bli. Jag hade svårt för att lämna rummet stökigt när jag gick (snarare sprang) till skolan på morgonen, eller sätta mig och plugga när sängen inte var bäddad. Jag hade ibland en väldigt jobbig tendens att planera in precis allt, hur när och var saker skulle hända. Funkade sedan inte min plan, det kunde hända någon liten småsak som jag inte planerat in eller att något gick fel eller ännu värre, att någon annan ändrade på mina planer då kunde en hel dag bli förstörd. Det kallas för att vara ett pedantiskt kontrollfreak tror jag, och det är väl på sätt och vis en bra egenskap ibland, för det hjälper till att strukturera upp skolarbete och sådant en del.
Men det har visat sig att den där "förmågan", somehow, har försvunnit mer och mer sedan... ja, sedan november i stort sett. Och jag hittar inte tillbaka. Jag varken pluggar eller sover tillräckligt, men mår inte ett dugg sämre (inte betygen heller konstigt nog), vilket går emot alla normer. Den där förmågan att planera upp dagen har minskat drastiskt, men eftersom det knappast märks så gör det inget. Marken har blivit mycket ostadigare att gå på, men det gör mig också dubbelt så glad. Det där lilla kontrollfreaket bor fortfarande inom mig trots allt; jag gillar inte sprit eftersom jag inte vet vad som kommer hända och jag städar fortfarande (men på ett mer o-organiserat sätt, istället för att göra som man ska slänger jag bara in allt i garderob eller byrå och stänger så ser det i alla fall ordentligt ut på utsidan).
Jag undrar bara om det hade blivit så här oavsett dagens situation. Hade jag fortfarande levt ett inrutat liv när de allra flesta dagar kändes bortkastade?
Nu för tiden är dagarna ibland tråkiga, men aldrig aldrig känns de bortkastade. Jag kanske överdriver något, jag mådde bra även när jag var pedantisk.
Jag vet inenting längre. Jag vet inte hur det blir imorgon, eller nästa vecka, vilket jag kanske inte hade klarat av förut. Självklart skulle jag kanske vilja veta det ibland, förbereda mig, bygga upp någon slags sköld så det gör mindre ont, men då också ta bort hälften av allt som är roligt och spännande. Jag läste något liknande "Allting blir bra i slutet. Är det inte bra, så är det inte slut än."
Jag tvingas till att leva dag för dag, och det gör mig väldigt lycklig.
Är det sådant här som kallas att växa lite, eller är det bara jag somvill tro det?

Mitt hår, min jacka och alla mina kläder luktar rök så in i helvete. Huvudet dunkar och det känns som att idag kommer jag varken orka gå ut och vara social bland andra människor eller anstränga mig för att vara trevlig eller snäll eller omtänksam. Ja, du fattar vitsen. Jag har inte skrivit på ett tag nu, men det känns lite som om all inspiration försvinner  så fort jag sätter mig vid datorn och ser ner på tangenterna. Jag kan inte skriva lika bra på datorn som för hand, så är det bara. Spärren som fungerar i min hjärna, och kontrollerar vilka tankar jag får och inte får tänka vid olika tillfällen fungerar bara när jag håller i en penna. Då kommer orden flödande på något konstigt sätt. Men jag ska försöka nu i alla fall.
Marocko var helt okej, det blev väl ungefär så som jag hade tänkt mig. Det bästa var att komma hem, helt klart. Men ett och annat hinner man ändå inse på en vecka.
Igår var det valborg och vem blev förvånad över att det regnade? Jag drog med tre baguetter till salem och kollade på en brasa men efter tio minuter när Mia nästan hade fått sitt hår upbränt av en galen liten unge med en alldeles för stor glödande pinne i handen, så gikc vi därifrån för att hitta en strand där vi hade tänkt göra upp en egen eld och fira valborg. Det tog två timmar att få ihop trä till elden, sen ville den inte brinna riktigt på hela kvällen. Men det blev rätt lyckat ändå. Lite kallt visserligen, och lite blött, och ett par gånger kunde man nästan ha behövt ducka för att inte gå rätt in i irriatationen som låg tjock i luften. Men på ett eller annat sätt ordnar sig det mesta, det brukar ju bli så och jag hade i alla fall trevligt, trots alla grodor.
Snart är det bara en månad kvar i skolan!