Den fantastiska tisdagen.
Nu, tre och en halv timme senare är det 18-sidiga projektarbetet, trots att word hängde sig gång på gång på gång, utskrivet och det är bara korrekturläsning kvar. I det ämnet alltså.
Jag har dessutom en engelskauppsats att skriva, 20 glosor att välja, översätta och plugga in, ett filosofiförhör om satslogik och deduktion att repetera inför samt tio sidor text + 2 sidor uppgifter i naturkunskap (som jag inte kommer göra). Allt tills imorgon. Och så insåg jag just att jag inte ätit sedan frukost.
Det kommer bli en lång natt.
ádh mór ort!
Lördag.
Har en slags plan kan man säga. Ska göra det dammit. Det kan inte bli mer än fel och livet är för kort.
Failar jag blir det Södertörn i höst med försök till språkinlärning på sidan om. Får jag tråkigt kan jag ju öva dans.
Whether the weather be fine.
Projektarbetet.
Alltså.
Jag trodde att det var någon stor grej det här med att projektet skulle in prick 12.00 onsdag 31 mars. Att vi högtidligt skulle samlas med handledaren, vandra fram en och en och överräcka slutprodukten liksom. Kanske applådera oss själva för att vi är så as-kicking bra och sedan skutta hemåt glada och lätta i hågen. Det hade kunnat vara ännu en sådan där pretto tradition som vi brukar ägnar åt oss på franska.
Icke.
Det skulle ju vara för slappt med bara en inlämning den dagen, att det är en 100-poängsinlämning verkar inte ha någon som helst betydelse. Inte bara har vi en helt vanlig skoldag (plus påskceremoni i kyrkan på morgonen, ett bra exempel på en fånig tradition skolan däremot ihärdigt ägnar sig åt!), vi har dessutom wordcheck och någon dum jävla inlämning i franska på en bok jag inte läst. Sedan någonstans där innan lunch ska man bara proppa ner sin lilla projektbebis i lärarfacket på tredje våningen. Högtidligt som få.
Jag är besviken.
Tänk om...
... jag kunde skriva det jag tänker. Det är nog tur att jag inte vågar det.
Nu är det bara två veckor kvar!!
En liten, oskyldig "Keltiska Språk A1"-kurs har smygit sig in på min ansökningslista också. Beslutsångest.
23:49
Oh please let me draw your picture
You've got such pretty eyes
Let's jump of sky-high buildings
Let's believe that we can fly
Let's do it cause we wan't to
Let's do it cause we can
Let's laugh our very heads off
Let's do it once again
Entering a new world.
tu es la meilleure chose dont jamais j'aurais cru avoir besoin...
Egentligen borde jag inte sitta här för imorgon är det kulturprov. Så typiskt mig att välja den lurigaste läraren som favorit, då vill man ju att det ska gå bra för att hon är så cool. Samtidigt orkar jag inte plugga och någon har nog haft (lite för?) bra inverkan på mitt psyke, för jag är inte ens stressad. Och om jag känner att jag eventuellt möjligen skulle kunna bli det så spelar jag "Always look on the bright side of life" ett par gånger, så får jag både en nostalgi-och lyckokick relaterad till förra våren plus en mycket mer avspänd inställning till hela skolgrejen. Fantastiskt.
Igår gav jag för första gången pengar till en tiggare. Kanske har jag lagt något mynt hos någon gatumusikant någon gång men jag brukar aldrig ge någon pengar bara sådär. Men igår påväg till dansen så klev det på en man vid slussen som såg riktigt närvarande ut och försökte samla ihop pengar för att få plats på härbärge för natten. En härlig skånsk dialekt hade han också. Jag hade just bytt till vårjackan (en protest för att jag inte orkar med vintern längre) och upptäckt att jag hade några bortglömda mynt i ena fickan så då kändes det lika bra att ge bort dom. Visst förstår jag väl att man skulle kunna köpa sprit eller cigaretter eller något annat ännu mer beroendeframkallande för pengarna, men ibland får man bara välja att tro på det folk säger. Jag tänkte också på hur förödmjukande det måste vara att ställa sig där och be folk om pengar. Hur mycket värdighet man måste känna att man tappar. Då kändes några kronor som det minsta jag kunde göra.
Plus att jag kände att jag var tvungen efter mitt überfail sist jag fick lust att ge någon pengar. Det hände också vid slussen.
Jag minns inte riktigt när det var men kanske ett par månader sedan på sin höjd. Jag var nog påväg hem från Fredrik och stod och väntade på Ropsten vid slussen. På perrongen mitt emot stod en man och spelade på en vanlig gitarr. Och det var så vackert. Musiken gick rakt in i hjärtat på mig där jag stod. Så frukansvärt, otroligt, förtrollande vackert spelade han att det nästan blev sorgligt.
Jag hade tre tior i jackfickan. Jag hade minst tio minuter på mig. Jag hade kunnat kila över och gett honom dom tre tiorna. Jag funderade på att göra det.
Men jag gjorde det inte och jag vet inte varför.
Tankegång en vanlig söndagkväll.
Tänkte "ny vecka = dans" - blev glad.
Tänkte "men på onsdag är det ju ingen dans" - blev ledsen.
Tänkte "fast då hinner jag ju se Grey's Anatomy som jag alltid missar annars" - blev glad.
Tänkte "fan, jag är ju ändå inte hemma på onsdag kväll" - blev ledsen.
Tänkte "juste, vi ska ut på onsdag för att det är St Patrick's Day!" - blev glad.
Och nu: sova.
When you got too much on your mind.
Jag har bestämt mig för att vara totalt otillgänglig i ungefär 20 dagar framåt för att få klart projektarbetet så nu är det stenhård disciplin som gäller. Skönt att det bara är knappa tre veckor tills jag är av med det, oavsett hur det går. Belöningen blir Irland!
Sedan har jag eventuellt också en plan för hösten, ett bra förslag som Emelie kom med för bara några timmar sedan. Ett sätt att hitta tillbaka till delen av mig själv som gjorde att jag sökte en litteraturklass i högstadiet. Innan jag fick spunk och sökte in till en skola med oljemålningar av rektorerna längs väggarna alltså.
En tisdag.
Och en viss längtan i hjärtat.
in a blink of an eye!
Men nu dansar jag yr glädjedans här hemma i vardagsrummet!
Jag, som aldrig får vara bäst...!! IHHHHH!
den bussen som du skulle ha tatt!
På nyhetsmorgon imorse intervjuade dom i alla fall Markus Krunegård. Så jag tänkte att jag skulle berätta om den fina SL-upplevelse (så att de får lite ros och inte bara ris såhär i vintertider) jag hade när jag skulle gå på min senaste, och hittills enda, Markus-konsert:
Jag och Emelie hade köpt finfina sittplatsbiljetter till spelningen på Cirkus ute på Djurgården i februari förra året.
Vi möttes på Karlaplan för att ta buss 44 ner till Djurgårdsbron. En ganska onödig resa kan det tyckas, eftersom det sedan var en bra bit kvar att gå, men varenda meter tillbringad i värme denna kalla mörka vinterkväll var guld värd. Glada och peppade till tusen kliver vi på bussen och visar upp våra färdbevis som de hederliga passagerare vi är. Busschauffören undrar lite nyfiket vart vi (och alla andra som klivit på bussen) är på väg (förståeligt att han undrade, man åker nog inte helt spontant ut till Djurgården en söndagkväll i Februarisverige). Glatt svarar vi att vi är påväg till Cirkus för att gå på konsert och se Markus Krunegård. När vi bekvämt installerat oss i bakre delen av den varma bussen lyfter denna fantastiskt sympatiska busschaufför på sin mikrofongrejs och undrar om många i bussen ska till Cirkus och se Markus Krunegård. Och se, det ska varenda en. Och eftersom chauffören ändå ska sluta för dagen och åka med bussen till något SL-garage så erbjuder han sig att köra oss hela vägen till Cirkus ingång först så vi slipper gå i kylan.
Så gick det till när vi fick vår egen konsertbuss. Heja SL!
though I'm good with words, I've never been good with words.
Medan jag satt där och läste hoppade en liten röst i mig fram och sa "Tänk om du skulle ta och skriva ner vad det är som rör sig i ditt huvud just nu. Försök i alla fall".
Ska jag vara ärlig så rör sig de flesta av mina tankar kring framtiden för tillfället. Det handlar väldigt mycket om hur mycket hänsyn man ska ta till andra när man gör sina val och tar sina beslut. Och jag funderar på hur mycket hänsyn andra tar till mig. Jag har ingen lust att ha min kropp i en stad och mitt hjärta i en annan och trots att jag klagar hela tiden så tycker jag om tiden som pågår just nu och jag är inte särskilt pigg på att den ska ta slut. Fast vad kan jag göra åt att tiden går? Svaret är ingenting, för om det är något jag vill mindre än känna saknad så är det att förstöra för någon annan. Så går mina tankar, runt runt runt. Vad som är säkert är att det kommer bli en annorlunda höst. För det första vet jag inte vad jag själv ska göra. Antagligen stanna här i Stockholm och läsa lite strökurser eftersom jag inte vill sluta dansa. Det kan låta som ett fånigt skäl, men dansen är det roligaste jag vet och den har gett mig så mycket och hållit mig uppe. Det är inget man lämnar bara sådär. För det andra flyttar en av mina äldsta och bästa vänner till ett annat land. Jag tror inte jag har förstått än vilken omställning det kommer bli för mig. I fjorton år har hon aldrig varit längre bort än några kvarter, nu kommer hon helt plötsligt finnas i Bristol. För det tredje känner jag mig inte ett dugg säker på hur man har ett distansförhållande. Och här kommer vi till kärnan av det hela tror jag. Hur sjutton är det mänskliga känsloregistret funtat när det SAMTIDIGT som man oroar sig för maj eller sommaren eller hösten är omöjligt att känna sig säker på att något finns där alls om en timme eller om en vecka. Jag förstår inte, och jag kan inte vara den enda. Kärlek är ett underligt ting för det tvingar en att på sätt och vis absolut leva i nuet men på samma gång tänka frammåt om man har några som helst intentioner att behålla den. Och det har jag. Om jag så aldrig har haft det innan så har jag det nu.
Jag blir helt enkelt fnattig av det här.
.
En mycket intetsägande dag. Vaknade hos Fredrik, alldeles för tidigt såklart, och åkte hem när han åkte till jobbet. Sedan dess har jag legat under en filt i soffan och glott på nyhetsmorgon (ett program jag börjat uppsakatta, galen tantvarning!), sett ett avsnitt av Gilmore Girls samt slösat bort tid på olika internetsidor. Dagens plan ser ut såhär: researchpaper och projektarbete. Hade tänkt börja vid tolv men så just på klockan och blev inte så taggad. Gräjt. Nu är jag hungrig också.
För att ni inte ska tro att jag helt och hållet förgås så ska jag berätta TRE (three is the magic number) roliga saker:
1. Jag har beställt dansskor!
2. Jag och Fredrik har köpt flygbiljetter till Dublin!!!(eller ja...han har egentligen. Jag har inte betalat ett enda öre än...)
3. Om tre månader och åtta dagar tar jag studenten och då är resten av mitt liv definitivt planlöst.
Vet inte hur glad jag är över det där sista just nu men anyway, det ska bli rätt trevligt att komma bort från äckoll fransäs i alla fall.
Have a nice day!
Utan rubrik.
Åh gud vad jag önskar att jag var stabil.
Och lite mindre beroende av andras bekräftelse.
Ja, framförallt det.
