Idag fyller min blogg fem år! (eller egentligen igår eftersom klockan är halv ett). Den 28 april 2007 skrev jag mitt första inlägg här. Visserligen dröjde det sedan cirka två månader till innan skrivandet kom igång på allvar men en födsel är trots allt en födsel och firas ska det.
Jag har under våren knåpat ihop en lista över mina favoritinlägg under årens gång. Det är inlägg som jag tycker är extra bra språkmässigt, har en bra poäng eller som lite sådär i största allmänhet representerar vad jag upplevt de senaste fem åren.
Jag förstår att det kanske är roligare för mig än för er, men jag hoppas att det kanske kan vara lite intressant ändå. För att piffa upp det hela illustreras varje år med några bilder.
Låt mig presentera: Mathilda 16, 17, 18, 19, 20 och 21 år gammal.

2007
Om att gå från barn till vuxen: Den förlorade vulkanen.
Om att bli kär på riktigt för första gången: And I'm all mixed up.
 

2008
Om att älska någon som säger att han inte kan älska en tillbaka längre: We did the best we could, I think we did the best we could.
Om att må så dåligt att man bara vill dö: Sånt jag skriver när jag inte kan sova.
 

2009
Om att hitta en ny, ännu större kärlek: Because I'm in love with you.
Om härliga sommardagar och att må bra igen: I like you and you make me happy.
Om skoldagarna som kunde vara så fantastiskt bekymmersfria: Det var faktiskt ett ganska dåligt rim. Egentligen.
 

2010
Om de skoldagarna som däremot innebar endast krav och prestationsångest: Leave. Now. And. Never. Come. Back.
Om Irland, min andra stora kärlek: Until we meet again.
Om syskonkärlek: I never knew how lucky I was to have you.
Om distansförhållande och ensamhet: The thing I miss the most is waking up next to you. But I can wait. I can wait forever.
  

2011
Om att vara fri och upptäcka nytt: På resande fot.
Om att hitta sin plats på ett nytt ställe: So many treasures left to find.
 

2012
Om att tvivla på sin framtid: Dude, your perspective on life sucks.

Längre än såhär har jag inte hunnit. Jag har ganska fasta planer för resten av det här året men har inte riktigt hunnit berätta om dem än. Jag tror att det kommer bli bra. Jag känner mig inte vilsen längre. Är det något de här fem åren har lärt mig så är det att man alltid, alltid hittar vägen igen.

♥

Jag har en ganska galen familj. Och med familj menar jag inte enbart min mamma, min pappa och min bror. Det var länge sedan min familj såg ut på det sättet. I min närmaste familjekrets ingår även morbröder, mostrar, kusiner och beroende på tillfälle till exempel morföräldrars syskon och barn eller kusiners kusiner. Konstellationerna är många. Och banden starka. Just nu är det bland det viktigaste.
För snart en vecka sedan åkte jag akut upp till Stockholm för att hälsa på min mormor som vårdas på sjukhus för ännu en stroke. Hon mår inte bra. Hon mår så dåligt att min bror grät för mycket för att kunna vara kvar i rummet då vi besökte henne.
Då är jag så glad, så tacksam för de starka banden.
Samma kväll samlades vi allihop på familjens gemensamma restaurang. Vi satt tillsammans tills sent in på natten. Åt och drack och pratade. Och framförallt skrattade vi. Trots att vi alla bär på sorgen över vad som hänt, trots att en stol, kanske den viktigaste, stod tom den kvällen och troligtvis kommer göra det under väldigt lång tid framöver.
Jag älskar min familj så mycket för att de förstår att skratta i sorgen. För att vi gråter tillsammans också. Men framförallt för skrattet.