Det är så många saker som känns så mycket just nu. Fantastiska känslor blandas med både sorg och skam. Hur ska man hantera det egentligen? Men jag känner mig så jävla levande, som jag inte gjort på länge. Som att jag äntligen utnyttjar dagarna av mitt liv, inte bara låter dem gå. Som att jag är nöjd fast inget gått som väntat. Och då måste det ju ändå betyda att jag är på rätt spår igen.

 

Jag känner också hur jag genom allt som händer hittar tillbaka till grunden av mig själv. Det som verkligen är jag, det som är viktigt. Jag vill veta vem jag skulle kunna vara och nu är det som att jag är påväg att bli den personen.

 

Att så mycket kan hända på så kort tid. Jag står stum av förundran inför detta. Och inför mig själv. 

 

Men jag tror. Det är det viktigaste av allt.