Jag skulle kunna låtsas som om jag inte alls tvingade mig själv att plugga timme ut och timme in igår kväll med tårarna strömmande ner för kinderna. Jag skulle kunna låtsas som att jag inte alls satt och lyssnade på The Cardigans och stirrade rakt ut i mörkret i vad som kändes som en evighet. Jag skulle kunna låtsas som att jag inte alls irrade runt alldeles ensam i kylan.
Eller som att alla flyttkartonger inte alls gjorde mig illamående. Eller som att jag inte alls ville klösa ut hjärtat på mig själv varje gång Higher spelades.
Jag skulle kunna låtsas som om jag inte alls hade lust att lägga mej ner på kyrkogården, sugas upp av marken eller täckas av snö, vilket som nu går fortast, och aldrig andas mer.

Känns som om det var väldigt länge sedan jag skrev något riktigt vettigt. Förmodligen kommer det dröja ännu ett tag eftersom skrivimpulserna oftast kommer när mina deppattacker är som värst. Jag vill inte tvinga folk att läsa om mina tragiska problem och jag vill inte heller gå tilbaka och läsa själv och minnas. Idag är en hyfsad dag, dumt nog. Jag borde må förjävligt. Jag ska aldrig mer påstå att jag är bra på moral. Alla förstår nog inte, men det är inte meningen heller.
Den kommande veckan kommer bli ett helvete. Dels därför att jag har försummat skolarbetet som fan under den gångna veckan och kommer få sota för det nu, dels därför att minnena kommer svämma över vart jag än går och vad jag än gör. Det får vara så, jag tänker inte försöka spela glad. Sedan, när helvetesveckan är över, ska jag försöka rycka upp mej åtminstone en aning.
Så slutligen ett tips till alla dom i min närhet inför veckan som komma skall: det är inte mina mediciner som spökar de här dagarna. Det är längtan efter att kunna gå tillbaka i tiden som kommer göra mig ledsen och deppig och kanske lättirriterad.
Vill ni ta hand om ett nervvrak så fråga hur det är med mej. Vill ni slippa, fråga ingenting och bara låt mig vara. Då slipper ni också trösta. Och vad jag än kan tänkas säga för dumheter "in the heat of the moment", ta inte åt er.
Nu är ni varnade.

Eftermiddag på jobbet. Sitter och viker servetter. Mitt i en rörelse slår minnena igenom som en blixt. Det här har redan hänt. Olika månader men likadana servetter, samma plats, samma skärande, molande, rivande smärta som då.

I skydd av kvällsmörkret
Blir plötsligt alla ansikten potentiella fiender
Med blickar som ser för mycket
Sänk huvudet
Torka tårarna
Och fortsätt gå

Fortsätt gå...

När jag var elva eller tolv sparade jag min veckopeng i flera månader för att kunna köpa en delfinlampa. Då, för 7 år sedan, tyckte jag att den var vacker. Idag skulle jag aldrig ens överväga att lägga ner så mycket pengar på något så fult.
I alla fall. När jag kom till affären efter månader av sparande, så fanns inte lampan kvar. Jag kan fortfarande känna hur besvikelsen sved när jag gick hem igen. Jag hade förlorat något vackert.
Vad jag menar är inte att ni ska läsa om hur ledsen jag blev för att jag inte fick en fånig delfinlampa när jag var tolv. Det jag menar är att ingen tycker om att att inte få som man vill (vilket ju inkluderar att inte få det man vill ha), och besvikelsen gör ont. Det är alla bekanta med.
Vissa besvikelser gör mer ont än andra. Vissa sitter kvar länge.
Att inte få som jag vill är något jag har blivit alldeles för bekant med de senaste månaderna. Du försöker så jävla hårt, på alla möjliga olika och omöjliga sätt, och ändå får du inte det där du så gärna ville ha.
Lampan betydde och betyder ingenting jämfört med vad jag inte kunde få den här gången.
Det gör inte sådär skärande ont, inte juni/juli-känslan av att någon konstant sticker mej med en kniv rakt i hjärtat. Det sitter som en slags molande värk någonstans.
Ja, jag är självisk, för jag tänker bara på mej själv just nu, på vad jag inte fick och vad jag så gärna hade velat ha. Jag är självisk och jag bryr mig inte om det alls.
Besvikelsen svider, så är det bara. Så var det när det gällde lampan och så är det nu. På olika sätt men ändå samma känsla.

Jag förlorade något så jävla vackert.