Tu me manques!
- Pas la mienne...
- Aha! C'est ton côté Angélique!
- Plutôt mon côté amoreux.
- Alors moi je suis amoureuse tout le temps.
- C'est ca!
Je t'aime <3
När dåtid och nutid krockar.
Nu när jag sitter här bland snödrivorna i kalla Sverige och termometern visar på minus tre är det oundvikligt att inte börja tänka på den här tiden vid förra året. Speciellt eftersom jag i helgen har haft mycket kontakt med både min värdsyster och mina värdföräldrar från Frankrike. Ibland känns det som om de försvinner längre och längre bort, och att jag knappt minns mitt liv där borta. Men när man får prata igen så kommer allt tillbaka. Allt som händer har en mening, det tror jag verkligen. Jag är glad och tacksam att jag åkte. Tacksam för allt jag lärde mej och glad för att jag blev någon annan, mer säker på vem jag är och framför allt vem jag skulle vilja bli en dag. Men jag tänker också på allt som har hänt efter jag kom hem, vissa saker mindre uppskattade än andra kanske, men de är fortfarande hanterbara. Jag vet inte hur jag reagerat om jag inte hade varit borta så pass länge. Ofta när jag var i Frankrike så funderade jag på vem jag skulle bli när jag kom hem. Innan jag åkte var jag Mathilda1. I Frankrike var jag någon annan, Mathilda 2. Och jag tänkte mycket på om jag skulle bli Mathilda 1 igen när jag kom hem, eller en tredje Mathilda. Såhär i efterhand kan jag nog säga att jag blev en tredje. Det kanske inte märks lika tydligt på utsidan som på insidan.
Det är kul med folk som förändras. Men då menar jag inte att förändras så att man byter stil och personlighet efter vad som är "inne" för tillfället utan när man lyckas förändra något inuti. Känslan av att gå framåt, och ha lärt sig någonting på vägen. Kul, men samtidigt lite läskigt. För ju mer man lär känna en person, desto mer upptäcker man att man inte vet. Speciellt inte om hans eller hennes förflutna. En del av mej, den nyfikna delen, vill få reda på det också. Min nyfikna del vill veta allt, allt, allt. Men den förnuftiga delen säger att det vill jag nog inte alls det. Charmen med att lära känna folk är ju att även när man tror att man är så nära att man nästan är samma person, så finns det fortfarande en helt annan sida som man inte känner än( skriver det här med risk för att låta som en paranoid med personlighetsklyvning). Det är både skrämmande och fascinerande.
Nog med svammel. Det här får inte bli som en av Nils historialektioner.
And now I'm flying, high above the sky.
Att jag nästan somnade på tåget sedan berodde mer på att paret mitt emot mej satt och diskuterade pizzor än att jag var trött (säger vi).
Och tidspessimist som jag är befann jag mig på jobbet hela fem minuter innan utsatt tid. Hade jag inte jobbat hade jag stannat ute hela dagen. Det är så varje vår. Den första dagen varje år när man känner att solen faktiskt värmer och att iskylan man har inom sig börjar tina upp igen efter en lång vinter, är en dag av lycka för mig. För två år sedan var jag i Paris den dagen. Jag minns att jag hade röd halsduk. Förra året var några veckor innan Irlandsresan. Vi satt på skolgården eller ute i Libourne och älskade södra Europa. I år har jag känt mej ovanligt varm hela vintern. Men den första riktiga vårdagen kom någon gång i slutet på februari. Jag gck till skolan och på kyrkogården upptäckte jag att solen värmde för första gången på många månader. Tänk att man kan bli så glad av så lite.
I can wait forever.
Tiden går så olka snabbt ibland att det nästan är svårt att förstå. För ett par kvällar sedan tände jag massa ljus i mitt rum och låg och tänkte på tiden. Det har snart gått tio månader sedan jag kom hem från Frankrike, det är lika lång tid som jag var borta. Ändå känns det som om jag spenderade en evighet där medans alla månader sedan jag kom hem har gått väldigt, väldigt snabbt. Snart har jag gått ett år i gymnasiet. Och den tiden har också gått extremt fort. Första veckorna var oändliga men nu minns jag knappt vem jag var när jag började gymnasiet. Jag minns bara att jag hade ont i magen. Allt som hände under oktober känns också ganska länge sedan, men ändå mycket mycket närmre än till exempel julen, kanske för att det är saker jag kommer att vara tvungen att leva med för alltid. Jag tror att jag kanske håller på att vänja mej. Tiden läker alla sår säger man väl?
Idag var jag och hälsade på Emelie och Amanda på deras skola. Emelie försvann för hon skulle jobbba men jag och Amanda började prata om gamla LD-minnen. Konstiga pjäser och hemska redovisningar, alla sjuka intriger. Det har gått snart två år sedan vi slutade. Jag kan fortfarande sakna det men ändå är det skönt att det är över. Och när man träffas är det nästan som förut. Nästan. Vi är lite äldre, men grunden är densamma.
Det är inte bara under sådana där långa tidsperioder som tiden verkar hoppa fram och tillbaka mellan att nästan stå till och sedan rusa iväg flera timmar utan att man ens märker det. En vecka med marockanerna kändes lång. Väntan på att de skulle komma söndagen innan kändes nästan ännu längre. En mattelektion under konstant press blir en hel skoldag. En natt försvinner alldeles för snabbt.
Är det så att tiden går fort när man har roligt? Eller är det bara det att vi lägger mer intensivitet och mer känsla i de ögonblick vi tror kan betyda något för oss i framtiden och därför får dem att verka som ögonblicksbilder när man upplever det men som sedan blir en långfilm i minnet?
Nu ska jag sluta innan jag försvinner i mina egna funderingar.
Borde nog tända ljus lite oftare. När jag har tid.
Tid...
Söndagsångesten infinner sej trots allt.
Känner för att skriva men inte här för jag vet att fel personer skulle ta åt sej av fel saker. Jag kan inte hjälpa att jag är på dåligt humör på söndagskvällar.
Två veckor till påsklovet.
I see you next to me but still you feel so far away.
Here's the deal: Marockanerna är försenade. De skulle komma imorse vid elva men de kommer ikväll vid halv tio. Och det enda jag kan göra är att vänta, vänta, vänta.
Det finns så många olika slags väntan. Den bästa är förstås när väntan och längtan blandas för att man vet att man väntar på något kul, Sådan väntan kan nästa göra ont men samtidigt är det det bästa av allt. Den är så lätt att relatera till, alla har väl känt så någongång. Inför julen eller födelsedagen tillexempel. Då går tiden fram till det roliga ofta för snabbt men när det väl händer är det över på nolltid. Mitt bästa minne av sådan väntan är när jag satt på flyget hem från Frankrike i juni förra året och såg skärgården nedanför mej dränkt i rosaskimrande solljus, och jag visste att snart, snart får jag träffa de människorna jag älskar mest på hela jorden.
Sedan finns det den där nervösa väntan, när man vet att något jobbigt eller obehagligt kommer hända. Då tycks tiden fram till den där utskällningen eller mardrömsprovet man inte har pluggat till gå alldeles för fort.
Just nu vet jag inte på vilket sätt jag väntar. Kanske lite av båda. Eller så vill jag gärna vänta på det första sättet men gör inte det. Försöker att inte ha så höga förhoppningar på den här veckan, på så sätt kan man inte blir alltför besviken.
