Savez-vous ce qui transforme la nuit en lumière?
Eftersom jag otroligt aktivt undviker att plugga inför muntan på fredag fick jag för mig att läsa bakåt i bloggen, vilket händer då och då. Snubblade över det här inlägget, skrivet för lite mer än ett år sedan. Det, i kombination med känslan jag har burit runt på idag fick mig att försvinna bort i tankar en stund. Det vill jag skriva om nu.
Det där publicerades i slutet av september förra året. Måste varit strax efter jag var här i Linköping första gången. Ungefär då det var som tuffast att vara kär på distans. Jag vet att jag tänkte "jag vill hit" första gången jag var här. Att jag bestämde lite för mig själv att det skulle bli så.
Nu är jag här.
Och ganska många har frågat varför. Varför Linköping, när Stockholm har ett så stort universitet.
Och visst ville jag inte plugga i Stockholm, jag ville flytta hemifrån och det går inte i en stad med sådan bostadsbrist. Jag ville göra något nytt. Alla dom orsakerna duger som svar. Men ingen av dom var egentligen avgörande.
Jag vill vakna där du är. Helt enkelt.
Och det gör jag nu.
Det gjorde jag idag och det är ungefär det bästa jag vet. Det är en sådan sak som kan göra hela min dag. Så att man bara går runt och känner att allt är mysigt och jag är glad och allting kommer bli så himla bra.
Bara att få vakna där du är. Det är det jag vill.
Be-ell-oo-ess-ess-aaa, glöggen heter BLOSSA!
Åh, blossas lingonglögg. Ett helt år har jag längtat. Idag fanns den på coop. Självklart blev den haffad!
Stockholmssyndrom ur Linköpingsperspektiv.
Det är knappast så att det här har kommit sedan jag flyttade men det märks så mycket tydlligare nu när jag inte bor kvar. Minns att Fredrik brukade klaga på hur mycket människor det fanns i den här staden när han kom hem på helgerna förra året. Då förstod jag inte ("det är ju precis som det alltid är") men jag förstår nu. Stressen, hetsen, jagjagjag-tänket, det är inte ett dugg trevligt och får mig att längta tillbaka till lugnet i Linköping. Det värsta är att jag märker att jag blir likadan av att vara här. Jag går också fort och himlar med ögonen åt folk som står i vägen.
Ja, jag älskar Stockholm. Såklart jag gör. Det är ju min hemstad och det är här jag har växt upp. Men det jag älskar är staden. Stockholm är den vackraste staden jag vet. Det jag inte tycker om (alls!) är hur människorna här beter sig.
Ändå är det inte helt utan sorg jag åker härifrån imorgon. Det kommer kännas lite tungt i hjärtat att lämna alltihop, trots allt.
Men det ska bli skönt att komma hem.
Vi ses imorgon ♥
Novemberkväll var det väl.
Det är synd att det blir mörkt så fort på kvällarna nu igen. Idag när jag cyklade hem från skolan strax efter klockan två (!) hade solen redan börjat sjunka. Men den korta stunden precis innan solen går ner helt och hållet är ganska magisk. Igår var det så himla fint ljus och massor av färger på himlen. Jag försökte fota reflektionen i balkongdörren men bilden gör det inte rättvisa.
Jag fryser.
Jag vet inte om jag är redo för vinter. Det ska visserligen bli mysigt med första julen i lägenheten (även om jag lär åka hem till Stockholm över julhelgen), julstjärna i köksfönstret och mycket te. Men jag saknar sommaren.
Jag saknar att ha saltvattenslitet hår och vita ögonbryn. Att ligga på en solvarm brygga och höra vattnet klucka. Att se sommarkvällsljus silas mellan grenar och löv.
Jag saknar att rynka på näsan och känna att den stramar av solsveda. Att äta frukost, lunch och middag utomhus bara för att man kan.
När jag var lite mindre var sommaren extra viktig för att jag skulle fylla år. Det spelar inte så stor roll längre.
Men jag är, och kommer alltid att vara, ett sommarbarn.
Juli 2010. Foto: Fredrik.
