Au soleil, sous la pluie, à midi ou à minuit, il y a tout ce que vous voulez aux Champs-Elysées.

Klockan är 22.40 och jag har just avslutat ett svenskarbete som ska lämnas in imorgon. Det här var det sista som skulle in, imorgon kväll ska det packas och fixas och på fredag morgon är det dags. Två veckors praktik i huvudstädernas huvudstad Paris. Jag har ungefär en miljon saker att fixa innan alla cirka 60 elever samlas på Aranda 06.45 på fredag morgon. Jag måste packa till att börja med. Jag måste även hinna växla pengar och springa till bland annat apoteket och stadsbiblioteket. Lär inte skriva något här på ett bra tag nu.
Wish me bonne chance :)
Vi hörs i april.

Waking up in the middle of comedy and tragedy, where I'm desperately trying to spot some kind of loyalty.

Harkel harkel. Det händer så fruktansvärt mycket intressant i mitt liv just nu så i brist på annat stoff lägger jag upp min engelska novell som lämnades in i morse. Den är dock inte rättad än, så det är mycket möjligt att det existerar lite fel. Men men... det här var det bästa jag kunde komma med idag. Läs och gråt, läs och skratta, läs och snarka, vad vet jag.

It only takes about thirty seconds from the moment I open my eyes until the pain returns but during those thirty seconds I am totally incapable of telling where I am or who I am.

I'm freezing, even though I'm wrapped in several blankets. I can't remember putting those on last night.

The sun is shining outside my window and the sunbeams are making horizontal patterns on the wooden floor as they float in through the blinds.

The first short moments of relief have suddenly gone, I'm fully aware of everything.

My first, innocent thought is strangely enough that it seems to be a nice day, then I realize, ashamed, that I don't understand how the sun could possibly shine on a day like this.

There is before and there is after. Yesterday it was still before. Today is after. Between those two, there is only an abyss: a big, black hole. It was inevitable and I'm alone now.

I try to listen, listen to some familiar sounds or just anything that can tell me I'm not completely abandoned, but everything's mute. Even my head seems mute, numb, and not aware of this new situation.

I'm forcing myself to step out of bed and then the pain really strikes. My knees are week, my head and my throat hurt and I'm thinking that there's no way I can go through this.

I open the doors to the wardrobe, and then I forget why I did it. I stand there, probably looking both surprised and apathetic. It takes a big amount of energy to reach out and grab my old robe.

We used to laugh about this robe. We used to laugh about how ridiculously short it was. Once, you put it on and did a silly dance to that horrible song of which the title I can no longer recall. I laughed until my lungs ached and my voice faded.

I put the robe on over my pyjama. Then I take it off. Then I put it on again.

The bathroom looks the same as every other morning but the person I am observing in the mirror is a stranger to me. My hair is a mess. My eyes are red and swollen. Did I cry last night? I don't know.

If I wasn't in a state where it's impossible to feel anything, anything at all except the dolorous emptiness, I would probably laugh because I do look like a monster.

Today's newspaper is lying on the red carpet just outside the bathroom door. There should be something in there, something about the world ceasing to exist. Something about how the earth stopped moving yesterday. Despite my feeble search, I just can't find it.

Maybe I've imagined all this. Maybe nothing has happened. Maybe I had a nightmare and we're both still fine.

I throw a glance out the window. The sun is still shining but the sky is grey and foggy now.

The scent is still everywhere. It's a very special, dusty scent: calm and peaceful but also a bit somnolent. It makes everything so quiet. This scent gives me the impression that everything here has to be in order, as it has always been, when in reality nothing is even close to being in order.

I used to be so nervous about this scent every single time I visited you. I loved that it created an illusion of safety for me but at the same time it was frightening. I didn't want to get caught because of you and then never be released again.

The sudden feeling of suffocation mixed with unexpected sadness make my sight dizzy with tears. I'm heading for the balcony door to get some fresh air and clear my head when my stomach starts twitching and with an indifference I have never experienced before I don't even make an attempt to hurry to the bathroom, instead I throw up at the spot and then I fall, shaking and weeping uncontrollably, to the ground. Outside, the sun had disappeared and tiny, silvery raindrops hit the ground, softly and almost respectful. I close my eyes.

And suddenly my memory is sharp again. The pictures cut like razorblades through my mind.

You held my hand and looked at me, your eyes filled with regret and sorrow.

"I don't want to" you whispered "I'm sorry".

I looked at you, not wanting to admit that the only thing I longed for at the moment was to escape.

You were so pale and you looked exhausted, just as I did. I tried to think about if I had ever seen you like this before, but my mind went blank when my eyes met yours. All your joy and cheerfulness had faded.

You used to be so full of energy. From the very start I could tell that your complete lack of both melancholy and gloominess were the qualities I would always appreciate the most.

When there was suddenly a limited amount of time left for me to spend with you before this radical change, I had no clue what to do with the time. So I sat there, without saying much in fear of revealing my emotions to you, becoming more and more convinced that I must have done something tremendously wrong to deserve this.

You stayed with me those hours, for some reason I don't know and probably never will know either but I was grateful.

At some point I found the silence unbearable, and tried to start a conversation. I said that we would never see each other again and you did not contradict me, something that only made my heart ache even more. There wasn't even the smallest, tiniest little bit of a chance for me. I asked if you would miss me and you didn't answer that. I said that I would miss you and that I loved you and that I didn't want you to leave. You asked me to be quiet; you said that you were in great agony too, but that it was too late. It was obvious that you did not want to get emotional these last hours.

Other people passed by, barely looking at us. How could they not notice? My whole world, everything I knew, every habit, every feeling I was familiar with were cracking, about to disband into a million shattered pieces without an ounce of dignity left. They just kept walking by us!

The hardest thing of all was when I had to leave; this incident has become etched into my memory like a scar and I don't think it will ever be erased.

For the last time I looked at you, trying to depict you clearly in my head. You glanced back, but I couldn't tell if you were as sad as I was. At some level, you had probably already moved on and I did not exist in this new world of yours. You made a sign to tell me to approach and then kissed my forehead. This last act, presumably meant to be a sign of solace and last-minute tenderness, triggered a reaction filled with so much grief I wouldn't have wished for any other human being to experience it. I clung to you desperately, for the very last time I could feel you, hear you breathing, have you close to me. In a few minutes time you would go away. I wished that there was more time for us to talk because as long as I could hold on to this moment, we would still be together and together meant not totally and irreversibly alone.

But you pushed me away, pretty brusque and precious seconds and minutes passed by. Eventually, you asked me to leave. It wasn't a very painful goodbye for you since you had had the time to prepare.

I took a few insecure steps, assuring myself that my legs could hold me up straight. Then I looked over my shoulder and shot a desperate last glance at you, but you had already turned your head.


Så jag går därifrån, och som följeslagare har jag känslan av att det kunde ha slutat annorlunda.

Monkey see, monkey do.

Here we go again... Jag känner fortfarande att mycket lite av det jag skriver här faktiskt känns viktigt och som om det skulle kunna intressera eller vara relevant för någon annan. Ändå fortsätter jag skriva och skriva och skriva. Det har alltid varit mitt sätt att ventilera vad jag känner. Så nu sitter jag och skriver igen, och det är tvättgata här utanför inatt, vilket resulterar i dålig sömn för mig. Då kan jag lika gärna passa på att skriva.
Jag vet inte om allting blivit extra känsligt den senaste veckan eftersom jag sovit så dåligt. Utan sömn blir man helt knäpp i huvudet. Den här känslan som ligger någonstans i hjärttrakten och skaver just nu är dock en sådan där som dyker upp då och då, och inte direkt bryr sig om ifall jag sovit lite eller mycket. Jag har svårt att sätta ord på exakt vad det här är för en känsla, den tar sig olika utklädnader varje gång den bestämmer sig för att hitta på något. Idag kom den i denna, smått förvirrande och osammanhängande form:
Jag har ett humör som pendlar enormt, jag kan gå från total galenglädje till att suckandes släpa mig runt inom loppet av ett par timmar, ibland mindre än det. Jag antar att det här är något som personerna i min närhet har ganska bra koll på. Jag behöver även folk runtomkring mig som kan balansera upp mitt berg-och dalbanehumör. Jag har länge tyckt att det bästa är när personen själv har liknande tendenser vilket, ta inte det här fel nu vänner, många av de som finns i min närmaste krets har. Jag har tyckt att de förstår bäst. Det kan vara sant, kanske förstår de bättre hur jag känner när jag pendlar som jag gör, men ibland är förståelse inte vad man behöver. Ibland är det som behövs ett komplement, någon som fungerar på totalt motsatt sätt än vad jag gör. Det är där jag tror att det egentliga värdefulla utbytet kan ske.
Det som frustrerar mig är att jag möjligtvis låter dessa senare egenskaper bara rinna mellan fingrarna på mig fast jag kan se dem. Att jag är ute och vinglar på isar som är åh så roliga, men som kanske inte så fruktansvärt hållbara.
Det här är helt okej att inte förstå, huvudsaken är att jag förstår mig just nu.
Jag tycker inte om känslan som kom ikväll. Att jag inte har kontrollen, att andra har den åt mig och att istället för att leda vart jag vill så följer jag bara för att jag på grund av mitt humör är en sådan person som tror på mirakel och saker som faktiskt bara är menade att hända på tv:n. Jag kanske borde sluta med det. Men jag är inte så radikal. Kanske rättar jag mig eftersom jag tror att det ska blir rätt till slut, fastän det är ganska självklart att det inte kommer bli det, åtminstone inte enligt min nuvarande definition av rätt.
Återigen fast. Återigen regler som inte skrivits men måste följas. Återigen en massa reflektioner och annan skit som jag inte ville ha! Denna känslomässiga loop passerar snabbt och kommer vara som bortblåst efter onsdagens danslektion, om inte ännu tidigare. Men ikväll är jag frustrerad, känslig och lite ledsen. Det blir aldrig som man tror.

I wanna feel the way you make me feel when I'm with you.

Vad eller vilka jag väljer att lägga min energi på borde vara mitt val. Det borde även kunna accepteras, precis som jag ska kunna acceptera det andra väljer. Det ska väl inte vara svårare än så? Eller?

Den här veckans bottnar har tyvärr varit många. Toppen är däremot inte svår att välja ut: Riverdance nybörjare 18-19.25 på onsdagar. Det är skönt att känna att jag gör framsteg någonstans, och att det finns folk där som tycker det är lika roligt som jag och som jag kan ha okomplicerat kul tillsammans med. Från de första uppvärmningsstegen tills att vi svettiga och utmattade en sista gång försöker oss på att få våra trebbledowns (dom heter väl så?) att dunka i takt mot golvet eller få side-steppen att sitta i takt med musiken, är min hjärna ett väldigt behagligt ställe att befinna sig på. Mitt allra största problem i onsdags kväll var att inte böja för mycket på knäna och vrida fötterna mer ut. Tänk om allt kunde vara så lätt.

Den här terminen, det är året, hade inte gått om jag inte hade börjat med dans igen. Det kan låta överdrivet, och lite pretto men onsdagarna är faktiskt numera veckans höjdpunkt som gör allting annat lite lättare.

Jag vill se dom här!

Saknad: min motivation.

Jag har inte varit i skolan på två dagar nu. Jag har inte sovit ordentligt på minst tre nätter. Igår när jag vaknade hade jag huvudvärk och inatt gjorde magkrampsattacker att jag sov knappt fyra timmar. Hade det varit det allra minsta motiverande att gå till skolan hade det här nog inte hindrat mig, det finns tabletter mot huvudvärk och för lite sömn till trots kan man faktiskt klara sig igenom dagarna, vilket Mia är ett levande bevis på. Nu är det dock så att det inte är det allra allra minsta motiverande att gå till skolan längre. Jag kan komma på hundra gånger så många orsaker varför jag inte vill gå dit som varför jag borde. Min motivation till att göra något alls är som bortblåst.
Vad jag än gör blir det fel. Ingen blir nöjd.
Det jag gör räcker aldrig till.
Så är det okej om jag slutar göra ett skit över huvud taget och gömmer mig under täcket och stänger världen ute ett tag?

RSS 2.0