Jag krafsar ner ord och lösryckta meningar på varenda papper jag får tag i. Jag försöker sätta ord på alltihop. Men meningarna ser lika obegripliga ut som min hjärna känner sig.
Dagen har åtminstone varit bra. Efter att jag har gnällt om spänningshuvudvärk i ett antal veckor kommer mamma instövlande i rummet vid halv elva, väcker mig från en (synnerligen trevlig) dröm och tjattrar högt i telefonen. Kort sagt blir jag skitsur, lägger kudden över huvudet och försöker hitta tillbaka till min dröm. Men efter att ha avslutat samtalet annonserar hon att hon bokat tid för massage klockan ett. Totalt, fullkomligt underbart! Ibland kan jag inte säga annat än att jag älskar henne.
Kunde inte fått en bättre överraskning. Huvudvärken är som bortblåst.
Resten av dagen har jag med gott samvete sovit bort.
Nostalgitripparna har minskat i kraft och snart åker jag till Berlin.
Kort sagt: jag mår ganska bra.

Nu är det höstlov! :D Jag visste inte att det skulle kännas så här underbart tacksamt att veta att framför mig ligger tio dagar utan några prov, eller läxförhör, eller redovisningar etc etc! Tio dagar när jag inte behöver vakna av klockans äckliga pipande och i en mikrosekund tro att allt är bra innan morgonminnesförlusten lättar och jag kommer på att "jävlar, det är idag det är prov/förhör/inlämning i *insertämnehere*". Tack, tack, tack vem det nu än var som uppfann höstlovet!
Det finns så mycket jag skulle vilja sätta ord på om jag kunde. Men det går inte. Det går helt enkelt inte. Hur beskriver rman något det inte finns ord för?
Så vi skiter i det helt enkelt och slutar försöka vara filosofiska och jävliga.

Det gör inte så ont som det har gjort. Jag är inte fullkomligt förkrossad eller nere och jag sitter inte fast i dyn på havsbotten.
Jag kan inte säga att jag mår direkt dåligt. Jag är helt enkelt bara inte glad. Jag har bra och dåliga dagar, men inte mer än så. Jag är aldrig uppe och nosar på galenglädje-toppen. Det var länge sedan nu. Det kommer dröja länge till.
Som tur är (?) stressar skolan till max just nu och jag pluggar som en galning. Det funkar bra som distraktion och dämpar allting annat. Jag hinner eller orkar inte skriva så mycket just nu, så det blir förmodligen ganska tyst här.
Jag går på autopilot.

När jag satte mig här visste jag vad jag skulle skriva. Men helt plötsligt känns det helt tomt i mitt huvud. Hela jag känner mig tillfälligt ganska tom utom i hjärtat där det snart rinner över av känslor. Gårdagen ja, det var den jag ville skriva om. Det gör inte så farligt ont. Det är bara tråkigt och trist.
Hem kom jag i alla fall på kvällen efter en helkväll utan vare sig psykbryt eller mentala breakdowns. Men såklart. Väl inrullad i täckets varma värld kom både tankarna och tårarna. Inte panikgråten. Inte jag bliraldrigmeragladigengråten heller. Bara väldigt, väldigt ledsna tårar.
Somnade till slut i alla fall. Sov djupt. Drömbilderna har bleknat bort för länge sedan. Jag har däremot ett klart och tydligt minne av hur dina läppar känns mot min hals Den bilden ska inte blekna. Inga bilder och inga minnen av dig ska få blekna. De ska lagras någonstans i mig och stanna kvar så länge jag lever. Jag är inte bitter, jag känner mig inte otröstlig. Jag fick uppleva det här. Jag är tacksam.
Did you know you changed my life?

Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå unde. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer inte gå under. Världen kommer INTE gå under.
Världen.
Kommer.
Inte.
Gå.
Under.

Mitt liv ligger lite på is just nu, och eftersom jag alltid varit bara medelmåttig på skridskoåkning så koncentrerar jag mej för fullt och hinner inte med det här s.k bloggandet.
Men saker att se fram emot lär behövas så here we go:

- 28 oktober: Berlin med Mia, Ph, Danne och Felix.
- 5 november: Hello Saferide på Debaser med Em.
- Ev. klassresa till Köpenhamn i november.

Ja, inte var det mycket. Men något.

Shit happens. Life goes on.

Hörs.

HERE GOES NOTHING!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! #%&/"€!€#!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 
Vill inte vill inte vill inte. Måste måste måste.

Det blev inte direk fysiskt bättre idag. Jag blev magsjuk. Vaknade illamående och ingen kunde byta jobbtid med mej så jag fick släpa mej till jobbet klockan ett iaf. Lyckligtvis kunde jag gå hem igen vid fyra när Gustav och Disa kom.
Resten blev, som förutspått, bättre. Fick ett underbart, långt peppmail från Marion och det går riktigt bra att skriva på franska.
På tal om franska och Frankrike så vill jag så hemskt gärna flytta tillbaka.
Ingenting har fått mitt liv på fötter efter en hel massa berochdalbaneåkning som det året. Det skulle kanske behövas ett igen.

Herregud klockan är halv två och jag ska jobba imorgon. Jag ska även plugga. Och vara trevlig mot släktingar som är här på besök från Frankrike. Just nu känns det inte som om jag kommer klara av något av det. Gårdsfesten här utanför får mig i mitt just nu ganska dimmiga tillstånd att känna mig, om möjligt, ännu mer ensam och ännu mer utstängd från världen. Konstigt, för igår var jag i högsta grad en del av den. Ibland skulle jag göra vad som helst för att byta ut hur mitt dumma känsloliv fungerar. Ingen timme är den andra lik.
Jag tar ut förlusten i förskott. Säg vad ni vill om det men så är det. Den simpla anledningen till varför jag gör det är för att dämpa smällen som jag ändå kommer få ta. Jag har längtat så mycket men nu vill jag inte göra det längre. Med dom här dåliga oddsen vågar jag inte hoppas, så är det. Samtidigt får det mig att känna mig extremt skyldig. Som att det blir mitt fel nu, eftersom jag inte tror längre. Jag vill ju, men jag vågar inte hoppas på det, förstår du?
Skrev ett långt, långt mail till (tyska) Marion, och under timmen jag var sysselsatt med det dämpades alltihop ner lite.
Nej, usch, jag förstår inte varför det ska vara så jäkla jobbigt.
Nu ska jag absolut gå och lägga mej, har rdean sutiit uppe mycket längre än jag borde. Allt blir ju värre på natten och det vet jag egentligen. Nu ska jag skynda mig i säng för att få så mycket sömn som möjligt och imorgon kommer det kännas bättre. Imorgon kommer det kännas som att det nog blir bra, oavsett. Precis som alla andra dagar.
Jag kommer förmodligen ångra att jag skrev det här, men i brist på någon att prata med så måste mina känslor få luftas någonstans. Annars skulle allt det här gjort mig galen(galnare) för länge sedan.