Jag är så fruktansvärt trött!
De senaste dagarna har verkligen varit roliga och händelserika men det är inte klokt vad trött man kan bli (både kroppsligt och själsligt) av att gå och gå (på stan visserligen och det är ju kul efter månaderna på landet) och träffa massor av människor hela tiden.
Förresten ställer många (mest vuxna) alltid samma frågor om Frankrike och jag börjar bli trött på att svara samma sak hela tiden. Snart spelar jag in ett band!
Den här veckan har jag dels träffat Emelie och Andrea ett par gånger. Det är så kul att ta igen vad vi missat! Lite skumma samtal blir det ju då och då men so what?
Jag har även gått på stan med mamma, och då kändes det verkligen att jag hade saknat henne också. När hon bara är där hemma så tänker jag egentligen inte så mycket på henne men under de nio månaderna jag tillbringade i Frankrike så kan jag lugnt säga att hon var den jag saknade mest av alla! Så har jag  träffat Vera också, för första gången sedan Augusti förra året! Hon stack till Italien innan jag hann komma hem från Frankrike, men nu är vi hemma i Sverige igen, båda två!

Och imorgon är det midsommarafton, vilket för de allra flesta betyder en väldig massa stress. Och enligt mej är det patetiskt !
Varför är vi människor så? Varför kan man inte bara njuta, utan att oroa sej för att jordgubbarna inte räcker eller att potatisen blir överkokt? För egen del sk det bli kul att få fira en svensk högtid för första gången på riktigt länge men  jag känner redan nu att nästa år har jag verkligen lust att bara sticka iväg, utomlands och så långt bort från små grodor och surrande getingar som bara möjligt! Missförstå mej inte, jag älskar Sverige, det finns enormt mycket jag uppskattar i det här landet, men inför varenda j*vla högtid blir vi så hysteriska!

Jaja, strax bär det av,som traditionen bjuder, till landet; med överfylld bil, hund (inte våran, vi bara vaktar den) och hela alltet.
Jag ska väl erkänna att det ska bli rätt kul att klä midsommarstpng och äta tårta imorgon. Om folk bara kunde sluta stressa så långt i förväg och njuta av dagen medan den pågick...
Men nej....Då har vi redan börjat planera för julen!

Glad Midsommar på er i vilket fall som helst!

Jag som trodde sommarlov var till för att vila på!
Vaknade med ett ryck halv nio och väckte Emil också bara för att jag hade kommit på att han inte hade någon bussremsa för att ta bussen ner till stationen och sedan tåget vidare därifrån för att komma in till stan i eftermiddag. Flög ur sängen och sprang skrikande ner för trappan. Som tur var så var Päivi försenad till jobbet och fortfarande hemma. Jag föreslog att pappa skulle komma hem på lunchen och köra oss ner till stationen men det gick inte eftersom han tappade sina nycklar igår när vi handlade och måste åka och leta efter dem och dessutom måste till farmor på sjukhuset. Päivi tyckte vi skulle GÅ ner hela vägen till stationen! Vad tror hon att vi är? Vältränade?
Det slutade med att jag kastade på mej jeans och någon ful gammal t-shirt och åkte sedan, utan att ens ha borstat håret (jag såg ut som ett riktigt troll! tur att jag inte bor här jämt så folk inte vet vem jag är och känner igen mej) eller ha gått på toa, med Päivi i bilen. Hon släppte av mej på stationen och jag kastade mej in på pressbyrån för att köpa en remsa åt min slöa bror som låg hemma och sov. Sedan satte jag mej och väntade på nästa buss tillbaka hem. Hela världen var dum och jag var jättehungrig.
Fast sedan kom min favoritlåt upp på displayen på min mp3 och så kunde även denna dag få börja med ett leende!

Ja, det var precis vad jag hittade i ett hörn av rummet igår kväll : ett par helt oskyldiga, svarta badtofflor. De var förmodligen Emils förra året (innan han fyllde tretton och blev en flaggstång med 41 i skostorlek) och jag började skratta för de såg så minimaliskt små ut.
Vem kan ha så små fötter? tänkte jag. Dum som jag är provade jag såklart tofflorna, bara för att se hur små de verkligen var.
De passade mej perfekt.
Jag kan inte komma över att mina fötter passar i dessa pyttesmå badtofflor.
Visst vet jag att jag inte är någon storfot direkt, men min skostorlek är trots allt 38-39! Jag tror jag måste gömma dessa djävulstofflor från helvetet i någon garderob så jag slipper se dem.

När vi ändå är inne på ämnet skor...
Jag älskar skor! Det kanske låter ytligt men så är det. Det är så kul att ha skor som passar till kläderna man har på sej. Nackdelen är att jag inte gillar att prova skor, så det slutar oftast med att jag har samma par gympadojor året runt, även på vintern fast de blir genomblöta och jag fryser som en galning.
Så...I fredags hade jag ingen lust att ta på mej mina vanliga skor, och det kändes då som ett stort problem. Men eftersom jag har en skogalen mamma kände jag mej inte speciellt modfälld, utan började glatt leta igenom alla hennes hyllor,lådor, garderober och så vidare...Efter ungefär 45 minuters hopplöst sökande gav jag upp, och tog mina egna, svarta flipflop. Varför är det alltid så? Varje gång jag vill "låna" ett par skor av någon är de alltid för stora. Megasuck.

Det måste vara något fel på mina fötter.

Jag är rädd. Sedan i fredags ligger min farmor på sjukhus, hon har fått en till hjärnblödning och kan inte prata eller någonting. Hon har redan genomgått två eller tre operationer, bla pga cancer, under mina sista månader i Frankrike. Här hos pappa är alla så oroliga, det liksom ligger och tynger i luften och man känner hur pappa bara är helt frånvarande även om han försöker vara som vanligt när jag och Emil är här.
Jag vill bara att hon ska bli frisk igen.

Just nu sitter jag här och planerar inför sommarlovet. Det är speciellt Frankrikeresan i Juli som tar upp mina tankar. Jag försöker ordna det så att både jag och min mamma får träffa min franska värdfamilj och så att min värdsyster sedan kan komma och bo med oss på hotellet där jag ska bo med min svenska familj. Det blir en hel del tågresor och planering, men jag tror faktiskt att det kommer funka. Det är läskigt att tiden går så fort, jag har redan varit hemma i över en vecka. Jag trodde att franskan hade försvunnit lite grann men igår när jag träffade en framsk tjej genom en kompis så märkte jag att så var det ju inte alls. Det gick faktsikt bra att prata både franska, engelska och svenska. Fast på kvällen var jag grymt trött.

De sista månaderna nere i Frankrike oroade jag mej väldigt mycket för att allting i Sverige skulle ha förändrats och att alla skulle vara helt annorlunda. Men efter 8 dagar hemma så kan jag konstatera att alla är precis som vanligt. Så mycket förändras man alltså inte på ett år... Visst finns det småändringar; någon har bytt jobb, några ska byta skola. Folk är längre (än mej :O), har ändrat frisyr eller börjat lyssna på ett nytt band (känn dej träffad Tomie XD) men de är fortfarande som innan. Vilket, enligt mej, är en enorm lättnad.
På sätt och vis känns det faktsikt som om jag aldrig varit borta. Antingen har jag drömt de senaste nio-tio månaderna eller så drömmer jag att jag är hemma. Antar att verkligheten kanske inte riktigt har hunnit ifatt mej än.
Men det kommer säkert. Förr eller senare.

Nu har jag kommit tillbaka til Sverige, landat något och börjat känna mej hemma igen så då är dte väl dags att börja skriva i den här bloggen på riktigt.
Jag tänker inte berätta någon lång historia om mitt liv typ. Jag antar att de flesta som läser dne här bloggen vet vem jag är och känner mej tillräckligt bra för att första vad inläggen handlar om. Och sen så är det ju faktiskt lite charmen med bloggar, att man inte vet allt om den som skriver. Man får vara lagom anonym.
Jaja, välkomna till min blogg i alla fall.

Det här blev inget långt inlägg, men man måste ju börja någonstans!