Jag hade tankar på att göra en slags årsresumé redan för en månad sedan, men så blev det struligt med bilder och skolan började, så det fick vara. Men nu har jag bestämt mig för att göra den i alla fall. Så här kommer den till slut! Tjohej.

Januari



Året började i Frankrike, hos min gamla värdfamilj. Dit åkte jag två veckor för att komma bort från att allting var jobbigt i Sverige. Och det var nog bra för mig. Bilden föreställer mig och Angélique precis innan vi ger oss av till hennes kompis för nyårsfirande, ett mycket intressant sådant som ledde till att jag fick en fransk stalker i ett par veckor, haha. Om veckorna i Bordeaux var ett andrum för mig blev det desto jobbigare att komma hem och börja skolan. Allt som var jobbigt under tvåan, trasiga känslor, bråk och ätstörningar, kom rusande i full kraft och jag mådde dåligt. Började dansa och spela trummor för att få igång nya mönster i mitt liv. Men mådde dåligt ändå.

Februari



Bild: Iris

I februari var jag kluven, därav bilden som egentligen togs i december 08. Fortfarande ett helt skruvat känsloliv och fortfarande alla problem i skolan som tog luften ur mig. Stannade mycket hemma och var inte särskilt glad. Skolan var som vanligt panikartad och allting kändes ganska mörkt och dystert. Jag såg ingen ände och längtade efter att något galet, omvälvande skulle hända. Dansen på onsdagarna var min favorithändelse i veckan, då slapp jag tänka.

Mars



Bild: Mia

Nu började jag äntligen kunna släppa taget om mina gamla känslor, men inte gick det fort. Det kändes fortfarande som att det hade kunnat sluta annorlunda. Men ingenting hände på någon front alls. Jag pluggade mig zombielik för att slippa tänka och känna och uppskattade varje onsdagkväll. I slutet av månaden åkte vi på praktik till Paris med skolan. Och då hände det mycket. Många vänskapsband klipptes där och jag var nära på att åka hem. Såhär i efterhand kan jag säga att första veckan var hemsk men nyttig för mig. Andra veckan blev det lättare, men det var fruktansvärt skönt att komma därifrån.

April



Tiden efter Paris är etapp två av mitt 2009; den bra delen. Redan i slutet av mars hade jag börjat prata mycket med en kompis från dansgruppen. När jag kom hem från Paris och fick påsklov träffades vi också utanför själva danslektionerna oftare och oftare. Detta uppfyllde mina tankar hela månaden, mer och mer intensivt. Samtidigt blev det varmt och vårigt ute. Jag var hyperglad och (insåg jag efter ett tag) kär. Och ibland ska man ha tur, så från och med den 24 har Fredrik varit min pojkvän!

Maj



Bild: Fredrik

Ska jag vara ärlig minns jag inte så mycket från maj. Bilden är från koutsläppet jag och Fredrik var på precis i början. Jag fortsatte plugga ganska mycket, men allt kändes så mycket lättare än innan. Livet var härligt att leva igen, galenglad och nykär som jag var. Skolan började såklart lugna ner sig också i slutet av månaden och jag fick mer tid över till att bara vara och må bra igen. Iris bodde en vecka hos mig medan mamma och lillebror var på Kreta och vi hade trevligt ihop. Vinden hade definitivt vänt, maj var en fantastisk månad.

Juni



Minns juni som ännu en underbar månad trots att jag var mycket sjuk. Började med influensa så att jag missade hela sista veckan i skolan, men skolavslutningen kunde jag gå på och det var så skönt att tvåan äntligen var över. Efter någon vecka åkte jag med mammas sida av släkten till Banuyls i södra Frankrike (bilden är därifrån) för att fira mammas 50-årsdag. Även där blev jag sjuk och låg mest i hotellrummet med öroninflammation och halsfluss. När vi kom hem igen åt jag penicillin och firade midsommar på pappas land med familjen och Fredrik. Däremellan vet jag inte vad jag hann med, men jag vet att jag njöt av sommarlovet.

Juli



Sommarlovet fortsatte arta sig bra. Spenderade mycket tid med Fredrik innan jag, Emelie och Amanda drog iväg på tågluff i Storbritannien och Irland den 11. Det var helt klart min bästa resa någonsin och vi hade 18 grymma dagar tillsammans då vi hann med småstopp i princip hela GB plus fyra dagar i Dublin (där jag fick se Riverdance!!!!) och London. Väl hemma kändes det konstigt att inte ha dem runt omkring sig hela tiden. Jag tänker ofta tillbaka på vår tågluff och det är ett fantastiskt minne från en fantastisk sommar.

Augusti



Bild: Fredrik

Nästan direkt efter tågluffen (det gick väl någon vecka eller så emellan) åkte jag ganska spontant med Fredrik och många av hans kompisar till Medeltidsveckan i Visby på Gotland. En vecka att minnas, helt klart, som bara bidrog till att göra sommaren 2009 till den bästa jag någonsin upplevt. Vädret var underbart och hela medeltidsgrejen hade en perfekt nördfaktor, hehe. När vi kommit hem kom Angélique hit till Sverige och stannade enda till skolan började. Jag hann också fylla nitton år. Att skolan kom tillbaka kändes väl inte sådär jätteroligt, men trean är ändå sista året. En av mina bästa vänner flyttade från Stockholm och blev mycket saknad.

September



Letade förgäves efter en bra bild från september men har inga alls. Det hände inte särskilt mycket utom att allt drog igång igen och man kom in i sin vanliga vardagsrytm. Dansen började också, och jag fick mina hårdskor. Tyvärr märktes det att skolan också kom igång. Veckorna handlade mest om skola och läxor, med dans på onsdagar och jobb på söndagar och försök till kompis-och kärleksliv däremellan. Typ.

Oktober



Bild: Challe (egentligen är det inte hon som tagit bilden eftersom hon är med på den utan hennes kompis Calle, men eftersom jag inte kan länka till honom så får Challe äran, hon redigerade ju trots allt bilden efteråt)

Oktober fortsatte i ungefär samma anda som september, det blev bara lite kallare. Vi räknade ner dagarna till höstlovet. Jag skrev högskoleprovet för första gången och firade en halvårsdag. Under lovet var jag ute i Humlegåren och hade photosession med Challe och Calle, därav bilden. Firade även lite Halloween och fortsatte må bra, en härlig känsla.

November



Jag pluggade en hel del, umgicks med Fredrik en hel del, skrev många prov och var sådär som man är i november när det bara blir mörkare och kallare för var dag som går. Näst sista helgen på månaden åkte jag och Emelie upp till Sebastian i Sundsvall och tillbringade en utmärkt helg med mycket te och mycket prat. Jag blev sugen på att flytta hemifrån.

December



Bild: Fredrik

Undet årets sista månad kunde jag se tillbaka på året som gått och konstatera att det blev bra tillslut, trots att det var jobbigt i början. Tyvärr fortsatte skolan pressa enda till sista dagen på terminen så lugn och ro blev det inte direkt, men på något sätt många födelsedagsfiranden, adventsfikor och andra tillställningar. Jullovet gick åt till 100% egentid och 0% läxor. Julafton firade jag hemma med mamma, bror, mormor och kusin och lite senare på natten hemma hos Fredrik. Nyår blev efter mycket velande en lugn men mysig kväll hos Fredrik och vid tolvslaget stod vi uppe på ett berg och tittade på fyverkerier. Jag tänkte då att jag mådde bra och att 2009 hade varit ett bra år.

Ett högt snitt lockar inte längre. Vad ska jag göra med mina fina betyg? Jag vet ju inte ens vad jag vill läsa. Jag vet bara att jag vill bort. Bort, bort, bort från den här typen av skola. Det här är ett av de få fallen när det är helt okej att säga aldrig. För jag kommer aldrig tillbaka till det här. Aldrig mer.

Jag skjuter upp läxorna, jag har struntat i lektioner och jag har hemskt, hemskt dåligt samvete över det. För jag har blivit hjärntvättad. Ytterst sällan, om någonsin under de här tre åren har jag lämnat in en uppgift försent eller missat ett prov, ändå maler det i flera veckor att jag skolkade igår. Jag har fått två G:n under hela min gymnasietid; nationella i Matte B och fysikprovet i Naturkunskap A. Två ämnen jag vet att jag aldrig kommer att jobba med. Ändå sved det. För jag har blivit hjärntvättad.

Förra veckan hände det en grej. Min vän mådde inte så bra och jag fick frågan när jag skulle träffa henne. Som en reflex kom svaret "Jag vet inte om jag hinner. Det är så mycket i skolan."
Det rörde sig inte om vem som helst. Utan om min bästa vän.

Jag vill inte bli sådan.
Jag förstår inte varför jag måste identifiera mig med mina betyg.
Jag äcklar mig.

Jag hatar att jag är i så dålig form på måndagar. Alltid trött och hängig, och helt omöjligt att vara närvarande på lektionerna blir det. Jag kan inte minnas att jag sov så här dåligt innan. Det suger.

Kvällen har artat sig bättre. Jag fyndade tre böcker om Irland på myrorna för 20:- styck och en korsett för 35:-.
Nu ska jag städa rummet och göra lite läxor innan det är dags att krypa ner i sängen.

Nu har jag legat i sängen sedan klockan halv tio, tvingat mig själv att sträckskriva engelskauppsatsen, kollat på klockan femtontusen gånger, läst bloggar jag inte är intresserad av, sänkt och höjt värmen på elementet, viftat på tårna, tänkt på mina favoritminnen, haft påhittade samtal, fått ångest över hur tidigt jag måste upp, hört mamma snarka, masserat mig själv och tänkt på att försöka tänka på att inte tänka på något.
Ingenting fungerar, jag kan inte sova.

Nu tänker jag lägga mig och stirra i taket tills någonting händer.

Jag vill blogga men jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva. Processerna i min hjärna är inget jag jättegärna delar med mig av just nu, åtminstone inte här. De är jobbiga ibland och rätt störda faktiskt.
Jag är förvånad över hur snabbt allt återgått till det "normala", som om den senaste veckan knappt ägt rum. Inte för att jag tänker klaga (alls), men ändå är det lite skrämmande hur fort jag och mitt hjärta vant oss igen. Kanske inte helt visserligen.
Jag känner mig helad, men fragil. Liksom bräcklig.
Men glad. Glad att människor är olika. Att vissa väljer att stanna när andra går sin väg.

Riverdance var fucking awesome i tisdags  hur som helst och redan på fredag är det dags för Lord of the dance, lövely!
Skolan har börjat och det syns i kalendern minsann. Aningens mindre lövely kanske.
Helgen spenderades i badet, sängen och på the Dubliner. Mest i sängen faktiskt. Ändå är jag trött.

Men jag hörde faktiskt en fågel som sjöng idag. Våår. Yää.

Jag har börjat året med att bli lämnad av en av de som betydde mest i hela världen för mig. Pretty lousy start, eh? Det är hemskt att känna såhär, det är hemskt att inte förstå varför allt kom så plötsligt. Och det alla säger är "Det kom som en blixt från klar himmel, det hade jag inte väntat mig. Ni som var så fina tillsammans och passade så bra".
Vet ni? Det tyckte jag med.

Jag känner mig som en boxare i en boxningsring. Jag måste slåss mot att-gråta-varje-dag-varje-natt, att-bryta-ihop-och-bli-ett-vrak och livet-är-inte-värt-att-leva-utan-dig. Jag har slagits här förut och förlorat. Endast för att jag inte tycker att du förtjänar att se mig sådan igen kan jag försöka försvara mig. Egentligen vill jag inte gå sönder ,men jag är så trött och jag orkar inte slå tillbaka. Jag vill inte ta den här fajten. Jag vill inte slåss.
Jag vill bara gå hem tillsammans med dig.


Jag vill inte förlora dig. Men vad kan jag möjligtvis göra?
Det här är ett kraftigt uttalande för någon som inte varit i din position, för det har jag inte. Hade jag det, skulle jag kanske förstå bättre vad som hänt.
- Det gör mig ledsen att bli besegrad av en kris (som jag tror började någon annan stans än mellan oss) så enkelt. Jag hade inte gett upp på dig.

Är det inte sådant här man ska klara sig igenom? Tillsammans?

(förlåt för att jag skrivit saker som kan tas illa upp. Jag kan tänka mig att ta bort inlägget. Men för tillfället behövde jag bara skriva av mig)