Det är franska här och där, på höjden och bredden och jämt. Och så blåset, som är så lätt att prioritera framför andra saker. Blåsrummet bredvid Baljan med sitt billiga te, varför skulle jag inte hänga där ungefär så fort jag har tid över?

Träna lagom, lite friskis med Alena, lite Lindy med Pernilla, förhoppningsvis snart irländskt med Elina och Frida.

När jag inte gör något av ovanstående försöker jag vara i samma rum som en viss pojke, för då är allt som bäst.

Eller, som nu, hinna hänga lite hemma och uppskatta faktumet att vår lägenhet faktiskt är en av de mest awesome jag varit i, åtminstone i den här staden.

Mellan dessa aktiviteter trampar jag runt på en cykel som har alla möjliga ljud för sig. Tänk er en knäpptyst biosalong och så någon idiot som knycklar ihop en enorm godispåse så högljutt som möjligt. Ungefär så låter min cykel, fast i sitt sammanhang. Utom när det regnar, för då låter den inte alls.

Ibland händer det kanske något som avviker lite från vardagslunken. Man kan till exempel bestämma sig för att ha en festlig kväll med sina vänner, dricka billigt vin, ramla med cykeln för att man i sin naiva vindimma tror att ens vän är tillräckligt nykter för att skjutsa omkring en, dansa på kravall i röd overall och somna när det redan blivit ljust. Upptäcka två veckor senare att blåmärkena fortfarande skiftar i lila, blått, grönt och gult.

Vara ganska pank sista veckan innan nästa CSN.

 

Ah, studentlivet.

Idag är det första september. Kanske sista dagen på sommaren och första dagen på hösten. Jag sitter på balkongen och skriver, antagligen också för sista gången i år. Det är fortfarande grönt på gården, men inte så himla länge till. Vår blomma har redan fått flytta in. Så fort jag har skrivit klart gör jag också det.

Den senaste veckan har varit så konstig. Ingenting med det här skolåret kommer bli som jag trodde.

Jag är tillbaka på lärarprogrammet. Det tog ungefär en vecka. Men vet ni hur mycket man hinner fundera på en vecka? Hur mycket man hinner känna efter, tänka, ändra sig och ändra sig återigen. Fast egentligen är det lätt. PA var inte för mig. Inte klassen, inte ämnena, inte någonting. Jag håller inte på med prestige, jag vill göra det som känns bra i magen. Skola och utbildning är för viktiga saker för mig, det är där jag vill vara. Kanske inte som lärare hela mitt liv, men någonstans ska man börja. Så nu läser jag franska. Och jag älskar franska. Jag behöver bara lite tid mellan gångerna jag dyker ner i franska-havet, och nu är det dags. Därför kommer här nästa stora grej, något jag inte ens hade fantiserat om förrän i torsdags: jag åker till Frankrike i januari. I tre månader. Och läser halva våtterminen där. Mer om vad det innebär får komma snart, i ett annat inlägg. À bientôt, c'est promis!