Idag är det på pricken ett och ett halvt år sedan jag var ute på Djurgården med en väldigt fin person och han såg mig i ögonen och sa "jag tror jag håller på att bli kär i dig" och jag begåvat replikerade "öhh...ojdå".

Har läst igenom massor av gamla blogginägg idag och nu såhär i efterhand förstår jag varför folk trodde att jag var ett litet emo, även om jag själv aldrig upplevde mig som det. Usch. Jag ska aldrig mer tillbaka dit, inte på det sättet i alla fall. Att vara ledsen och deppig är det värsta som finns, men det finns ju faktiskt bättre och sämre sätt att hantera sådant på. Jag skulle vilja påstå att mitt var det sämsta bottenskrapet bland de absolut sämsta sätten man kan tänka sig och jag är så glad att jag blivit någon annan nu.

Ojoj, mitt liv är så himla intressant just nu att man skulle kunna skriva en hel trilogi i klass med sagan om ringen (som jag för övrigt äntligen lyckades läsa ut för ett par veckor sedan) om det. Nej, nu ljuger jag. Det händer praktiskt taget ingenting speciellt. På något sätt har jag börjat umgås hur mycket som helst med Amanda och Emelie så de tar upp min mesta tid när jag inte jobbar. Vi utgör en fantastiskt bra trio, men eftersom vi umgåtts så mycket har vi i princip börjat utveckla ett eget språk med egna ord och uttryck och det gör det svårt att förklara vad vi egentligen pysslar med när vi ses. Det när inte bloggandet precis att bara två människor i hela världen förstår vad man säger. Vid närmare eftertanke när det nog inte kommunikationen med andra människor över huvud taget. Men roligt har vi. Så nu vet ni det och kan glädjas.
Det är fruktansvärt kallt hemma (för att inte tala om utomhus) och jag saknar verkligen någon att krypa ihop bredvid och värma mig hos. Höstmys utan mys blir bara höst. Och den är som sagt kall. Men ändå fin såklart. Det är i alla fall bara en vecka kvar nu, sedan ska jag till Linköping och samla ihop så mycket myskänslor att det räcker för hela månaden. Det blir bra det.
Tjolahopp, tjolahej, nu ska jag steka äpplen!

Håller bara på och gör om igen. Det ska inte vara såhär, men det får duga så länge, tills jag fått någon ny idé.

Jag vill blogga mer och skriva oftare, längre, bättre. Men det går dåligt. Livet lunkar sin stilla lunk och jag längtar framåt. Jag längtar efter saker som kommer hända snart. Som till middagsfestmys hos Veronica på lördag. Och nästa danslektion (det har blivit en ordentlig tempo- och nivåhöjning den här terminen, det är så himla svårt och så himla roligt). Jag längtar till sådant som ligger lite längre bort, men ändå inom räckhåll. Nästa långhelg i Linköping och resan till London i november med Amanda och Emelie (den kommer bli legendarisk det känner jag på mig).
Och slutligen längtar jag till sådant jag önskar ska hända, men som ligger alltför långt in i framtiden för att man ska kunna veta något konkret om. Flytta hemifrån, kanske byta stad, plugga något. Ta nästa stora kliv.
Men som sagt, det dröjer än. Tills vidare fortsätter jag jobba halvtid, fortsätter fylla mina lediga dagar med sådant jag inte hunnit förut, fortsätter försöka vänja mig vid att så mycket av tiden jag tidigare var van vid att dela med någon nu är tid med enbart mig själv. Det går ganska bra faktiskt. Jag är mindre frustrerad och mindre uttråkad nu än innan. Men det är klart, att när vi är tillsammans känns dagen lite finare, höstvinden lite varmare och skrattet lite lättare att fånga. I min värld är det dock inga konstigheter att det är så det känns, bara en helt galet fantastisk ynnest, och inte heller förhindrar det att jag kan känna mig lycklig nästan all övrig tid också.
Och då är det bra.

Samma sekund som tåget börjar rulla norrut börjar jag räkna ner dagarna. Men jag tror det är okej, man får göra så när man är kär.
Jag vill så himla mycket. Resa. London. New York. Åka skidor. Eller till värmen. Plugga. Kurser eller program. Få vara en del. Förstå vad det är alla pratar om när jag bara sitter bredvid. Flytta. Bo med någon. Eller själv. Göra något till mitt. Även om det bara är pyttelite.
Jag vill verkligen, verkligen göra alltihop. Det verkar så bra när jag tänker på det. Realistiskt och fantastiskt samtidigt. Hoppas att tiden räcker till.

Körkortstillstånd har jag äntligen i alla fall. Någonstans får man börja. Vroom vroom.