När jag satte mig här visste jag vad jag skulle skriva. Men helt plötsligt känns det helt tomt i mitt huvud. Hela jag känner mig tillfälligt ganska tom utom i hjärtat där det snart rinner över av känslor. Gårdagen ja, det var den jag ville skriva om. Det gör inte så farligt ont. Det är bara tråkigt och trist.
Hem kom jag i alla fall på kvällen efter en helkväll utan vare sig psykbryt eller mentala breakdowns. Men såklart. Väl inrullad i täckets varma värld kom både tankarna och tårarna. Inte panikgråten. Inte jag bliraldrigmeragladigengråten heller. Bara väldigt, väldigt ledsna tårar.
Somnade till slut i alla fall. Sov djupt. Drömbilderna har bleknat bort för länge sedan. Jag har däremot ett klart och tydligt minne av hur dina läppar känns mot min hals Den bilden ska inte blekna. Inga bilder och inga minnen av dig ska få blekna. De ska lagras någonstans i mig och stanna kvar så länge jag lever. Jag är inte bitter, jag känner mig inte otröstlig. Jag fick uppleva det här. Jag är tacksam.
Did you know you changed my life?