5 år!
Jag har under våren knåpat ihop en lista över mina favoritinlägg under årens gång. Det är inlägg som jag tycker är extra bra språkmässigt, har en bra poäng eller som lite sådär i största allmänhet representerar vad jag upplevt de senaste fem åren.
Jag förstår att det kanske är roligare för mig än för er, men jag hoppas att det kanske kan vara lite intressant ändå. För att piffa upp det hela illustreras varje år med några bilder.
Låt mig presentera: Mathilda 16, 17, 18, 19, 20 och 21 år gammal.
2007
Om att gå från barn till vuxen: Den förlorade vulkanen.
Om att bli kär på riktigt för första gången: And I'm all mixed up.
2008
Om att älska någon som säger att han inte kan älska en tillbaka längre: We did the best we could, I think we did the best we could.
Om att må så dåligt att man bara vill dö: Sånt jag skriver när jag inte kan sova.
2009
Om att hitta en ny, ännu större kärlek: Because I'm in love with you.
Om härliga sommardagar och att må bra igen: I like you and you make me happy.
Om skoldagarna som kunde vara så fantastiskt bekymmersfria: Det var faktiskt ett ganska dåligt rim. Egentligen.
2010
Om de skoldagarna som däremot innebar endast krav och prestationsångest: Leave. Now. And. Never. Come. Back.
Om Irland, min andra stora kärlek: Until we meet again.
Om syskonkärlek: I never knew how lucky I was to have you.
Om distansförhållande och ensamhet: The thing I miss the most is waking up next to you. But I can wait. I can wait forever.
2011
Om att vara fri och upptäcka nytt: På resande fot.
Om att hitta sin plats på ett nytt ställe: So many treasures left to find.
2012
Om att tvivla på sin framtid: Dude, your perspective on life sucks.
Längre än såhär har jag inte hunnit. Jag har ganska fasta planer för resten av det här året men har inte riktigt hunnit berätta om dem än. Jag tror att det kommer bli bra. Jag känner mig inte vilsen längre. Är det något de här fem åren har lärt mig så är det att man alltid, alltid hittar vägen igen.
♥
We are only as strong as we are united, as weak as we are divided.
För snart en vecka sedan åkte jag akut upp till Stockholm för att hälsa på min mormor som vårdas på sjukhus för ännu en stroke. Hon mår inte bra. Hon mår så dåligt att min bror grät för mycket för att kunna vara kvar i rummet då vi besökte henne.
Då är jag så glad, så tacksam för de starka banden.
Samma kväll samlades vi allihop på familjens gemensamma restaurang. Vi satt tillsammans tills sent in på natten. Åt och drack och pratade. Och framförallt skrattade vi. Trots att vi alla bär på sorgen över vad som hänt, trots att en stol, kanske den viktigaste, stod tom den kvällen och troligtvis kommer göra det under väldigt lång tid framöver.
Jag älskar min familj så mycket för att de förstår att skratta i sorgen. För att vi gråter tillsammans också. Men framförallt för skrattet.
♫ ♪
Antal timmar tillbringade med folk från Blåset/Baletten på en vecka: ca 30.
Tillstånd efter dessa timmar: lite bakis men sjukt lycklig.
För man kan aldrig så noga veta vad man kan fånga när det är vår.
Längtar efter gröna knoppar och nyutslagna björkar. Längtar efter att cykla till universitetet i enbart shorts och t-shirt. Längtar efter att sitta ute i solen och läsa böcker. Längtar efter grillkvällar och deras doft. Längtar efter ljumma vår-och sommarkvällar på balkongen. Längtar efter syrenerna. Längtar efter att ligga på en brygga, höra vattenkluck och titta på moln. Längtar efter utomhuskravaller och myggbett.
Det regnar ute och min cykel har punktering på framhjulet.
Hemma både här och där.
Nu är jag ute och ränner igen!
Flängde till Manchester, som var fint. Maten var usel och ölen var billig. Åker nog gärna dit igen. När jag kom hem blev det kanonvår. Nästan lite sommar faktiskt, så att man kunde sitta på balkongen och sola. Härligt!
Av olika anledningar har jag och kommer jag flänga mycket till Stockholm också. Var där i början av veckan och åker dit idag igen. Och nästa helg, för då är det ju påsk.
Förutom det flänger jag med bästa Fredrik till Paris på måndag förmiddag. Vi ska kolla läget där i några dagar, kanske äta lite croissanter i vårsolen och pussas. Sådant man gör i Paris liksom.
Saken är den att jag känner mig hemma överallt. När jag kommer till Stockholm känns det som att komma hem. Åh, jag älskar Stockholm. Jag älskar anonymiteten på tunnelbanan och att det är så mycket folk och att allt som jag är van vid finns där. Jag åker hem till Stockholm.
Sedan åker jag hem till Linköping och trivs här med.
Och Frankrike är ju lite hemma det med, tror jag. När jag blir gammal vill jag ha ett hus i Frankrike med en liten trädgård och mycket lavendel.
Hemma är så många ställen. Det är både härligt och lite vilset ibland.
En nybäddad säng med svag doft av lavendelvatten som droppats försiktigt på kudden.
I've got a heart of gold in the smallest size.
Om det är något jag vill ha i mitt hem så är det ett sådant fönster. Det behöver inte vara stort, hellre tvärtom, men lagom stort så att jag och lite kuddar får plats. Och så får det gärna vara glas på alla sidor, utom botten.
Sedan vill jag bara kunna sitta där och titta ut, filosofera, skriva, läsa eller plugga.
Så mysigt.
Såhär fast mindre och med alla tre sidor i glas.
