Och livet då?
Efter två panikveckor på raken börjar jag så smått tröttna. Såhär var det hela förra året. Ska det bli likadant hela det här året? Ångestmonstret som bor i min mage säger med ett flin att snart får datorn säkert något virus också, typ svininfluensan, så att det jag hittills gjort på projekarbetet ryker. Finns det någon som kan hjälpa mig med en sån där...back-up (eller vad det nu kan tänkas heta)?
Jag är trött på att trots att de går i samma klass som jag, så hinner jag inte prata med mina vänner. Det är tråkigt att den enda tiden vi ses är i skolan och den enda tiden vi har för att prata är om vi stannar kvar nån timme innan alla måste hem och plugga. Så får man försöka pressa in allt på den korta tiden, som att man på nåt sjukt sätt ska resumera sitt liv för de man träffar varje dag. "Hur är det med pojkvännen" och "Funkar allt som det ska". För att vi helt enkelt inte har tid att ses.
Nu är psykologiförhöret över och litteraturprovet skrivet i alla fall, kvar denna vecka är bara engelskaanalysen och den muntliga presentationen. Och brevet för projektarbetet. Och modernismen i antologiboken. Hjälp.
Jag betar av en sak i taget och försöker för det mesta att inte hetsa upp mig för mycket. Men det funkar inte alltid.
Jag är trött på att behöva trycka på hold-knappen för mitt liv hela tiden.
Jag är trött på prestationsångest.
När jag väl gör saker för nöjes skull är jag så trött att jag inte alltid orkar uppskatta dem.
Insanity.
Överlever jag så skriver jag igen.
Eventuellt.
That's splendid!
Han är söt, den lille gubben.
If you see the wonder of a fairytale, you can take the future even if you fail.
Om jag inte hade åkt till Frankrike skulle jag inte börjat gymnasiet ett år senare än alla andra - om jag inte hade börjat ett år senare hade jag inte träffat min första pojkvän och alla nya kompisar jag fick under ettan - om jag inte träffat de här människorna hade jag inte blivit så brutalt ledsen och deprimerad när jag senare blev dumpad - om jag inte hade blivit dumpad hade jag kanske haft en bättre sommar - om jag hade haft en bättre sommar hade jag kanske orkat med alla jobbiga händelser och all ledsenhet i tvåan mer än jag gjorde - om jag hade orkat mer hade jag kanske inte förlorat vänner eller mått så dåligt.
M.E.N
Om jag inte hade mått så dåligt hade jag inte känt samma behov av förändring - Om jag inte hade känt det hade jag inte börjat leta efter förnyelse - Om jag inte hade letat hade jag inte lärt känna så pass många nya människor (dansfolket+Fredrik och Madde tillexempel) eller börjat spela trummor eller börjat med irländsk dans - Om jag inte hade gjort det hade jag gått miste om mycket roligt och inte mått så bra som jag gör just nu.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Lite långsökt med alla dess om, jag vet (plus att ni här fick en revy av mitt liv de senaste tre åren). Men det jag ville få fram var att även när det känns tungt och som om inget ska bli bra och allt som händer går åt helvete så går det ändå frammåt, även om det inte känns så. Det ena leder till det andra och sammanhanget ser man först efteråt.
Inget av det här hade jag planerat (utom möjligtvis utbytesåret). Det mesta var impulser, slumpen eller helt enkelt tur (ibland otur som sedan blev tur). Det hade kunnat gå helt annorlunda och då hade jag inte varit densamma idag. Det är möjligt att ett annorlunda händelseförlopp stundtals hade varit mindre smärtsamt men när jag ser tillbaka önskar jag ändå inte en sekund att det skulle skett annorlunda. Jag har varit lycklig och olycklig i perioder, men det är väl så livet är, för oss allihop?
Allt det som gick åt helvete kan mycket väl visa sig vara det bästa som hänt dig.
Solen skiner inte alltid. Men alla moln är inte heller grå.
Early-bird.
Allt som skulle hinnas med i helgen hanns med i alla fall, trots sjukdomstillståndet. Dvs jag har fixat vinterjacka, skrivit högskoleprov, träffat Fredrik och jobbat. Yay me!
Är fortfarande sjuk dock, med massa slem i hals och näsa (som inte går att snyta ut! Det bara sitter där och hindrar andningen!), ont i halsen och sedan igår även seriöst ont i öronen. Vi får allt se vart detta barkar.
Idag ska jag träffa Em och Andrea, vi ska tydligen till sjukhuset.
Snart är det Halloween, årets bästa högtid!
Oj, vilket meningslöst inlägg...
Oh I love you, I wish you got the flu.
Mitt immunförsvar har blivit helt sämst! Jag brukar (brukade?) inte alls vara sjuk speciellt ofta, bara bli förkyld runt loven ungefär och kanske något lite allvarligare vartannat, var tredje år. Vad har hänt nu då? Började sommarlovet med influensa, sedan halsfluss och öroninflammation. Sedan skolan började har jag hunnit med en förkylning och lite allmän ofriskhet också. Jag är sjuk hela tiden verkar det som och just den här gången verkar det som om bacillerna hade tänkt vara lite värre än vanligt och inte ge med sig alls. Redan i måndags kände jag mig risig och nu har jag har haft feber hela natten och det gör superont i halsen och i örat när jag sväljer. Ingen dans blev det igår heller, då förstår ni att jag kände mig dålig på riktigt. Buu!
Gör mig frisk! Jag hinner inte med att vara sjuk, fastän det är höstlov från och med imorgon (eller redan nu egentligen, eftersom jag är sjukanmäld).
Att bara ligga här och ligga här och ligga här är så bajstråkigt.
Tur att det finns snälla mammor, pojkvänner och kompisar som tar hand om mig och klappar fint på mig och frågar hur jag mår!
Om några timmar ska jag till skolan och hämta hem halva skåpet för att det är så mycket plugg att göra under lovet. Känner att bussresan dit kommer bli en riktig kraftansträngning, trots att det bara är fem stationer.
Så jag ska fortsätta sova fram tills dess.
Hejdå, nu försvinner jag in i min dåsiga febervärld igen!
Aaargh!
Ibland är jag så urbota korkad. Så förskräckligt förfärligt dum. Och framförallt onyttigt känslig.
Nu är jag en gång lagd åt det hållet, så det är väl inte så mycket att göra åt. Men ett hopplöst jävla skrutt är jag ibland, så mycket är säkert.
Förlåt. Men jag blev så rädd.
Och jag kan inte släppa taget lätt om sådant jag en gång börjat tycka om på riktigt. Ibland leder det till *insertcountry*-obsession eller *läsa-alla-bibliotekets-böcker-av-och-om-Anne-Frank*-galenskap. Ofta älskar jag flera saker på samma gång. De tar sig bara olika uttryck. Sedan plaskar jag gladeligen (ibland mindre glatt) runt i mitt träsk ett långt eller jättelångt tag. Sådan är jag.
Jag hoppas för guds skull att jag har hunnit dra lite lärdom av de senaste två åren. Om jag inte har det, då är jag verkligen ett hopplöst jävla skrutt på heltid.
Det återstår att se.
Jag längtar inte.
Så dröj, snälla ögonblick. Dröj!
(Helst föralltid, men det är kanske för mycket begärt. Ska vi kompromissa Gud? Ring mig i sånna fall, jag är redo för förhandlingar) <-- Jag vet inte varför jag bubblar om Gud här. Men lyssna på Green Light med Marit Bergman. Typ så känns det.
