Du är risken jag vill ta.

I ljuset från en tidig aprilmorgon.

Experience, happiness, time.

Det är nytt år nu. Lite fånigt är det ju att början på just den dagen som råkar vara den första januari ska bli som en slags nystart. Egentligen finns ju potentialen där varje gång solen går upp. Ändå lämnas inte heller jag opåverkad av möjligheten till en början på något, starten på något nytt.
 
2016 ska bli året när jag lämnar det ledsamma bakom mig. Allt som gjort ont och allt som skavt så mycket. Besvikelsen, ångesten och alla, alla tårar. 2015 var ett jävla pissår. Men jag är starkare nu och ännu starkare ska jag bli. Starkare, men framförallt gladare. Redo att ta emot nya erfarenheter och istället för att desperat önska mig bakåt till det som varit, vill jag blicka framåt mot allt som ska komma. Jag är övertygad om att det finns så mycket oupptäckt glädje där.
 
Det finns en tid för allt och det här kapitlet är slut nu. Även om det är vemodigt att ge sig av, att bestämma sig för att chanserna är slut nu, det blir inget mer. Så länge man minns tillbaka med ömhet gör det i längden ingenting!

Jag skapar min egen lycka.

Det går bra att vara olycklig på grund av andra ett tag. Sedan måste man inse att det inte är någon än man själv som skapar förutsättningar för lycka i sitt liv. Då får man också komma till ro med ovissheten, kanske till och med glädjas lite åt att den totala avsaknaden av förpliktelser mot någon annan. Frihet. Vad länge sedan det var. Vad skönt det ska bli. Där, på andra sidan, kommer man så småningom hitta så mycket nytt. Och det kommer vara bättre än livet någonsin har varit förr. Något mer väntar, det tar inte slut här.

Här har jag inte varit på evigheter.

När det psykiska är för mycket så att till och med det fysiska bara värker och gör ont.
Och jag vill bara springa, springa tills blodsmaken kommer. Springa och skrika och gärna slå vilt omkring mig.
Fäkta bort allt som känns. Hopplösheten, sorgen, ilskan. Och kärleken, den där jävla, jävla kärleken som gör mig till ett öppet sår där tårarna bara väller ut, helt okontrollerat.
Där jag inte vet vad jag ska ta mig till.
 
Hey, look, I'm sorry for my ways
Well it's just selfpresevation
'Cause I break easily these days
That's why I say the things I say.
 

(hela livet)

Det är bara (fast också redan) början på november och det faller snö utanför fönstret. Stora vita flingor som lägger sig som ett tyst täcke över allting. Det känns fridfullt. Och det känns ganska fridfullt inuti mig också.
 
Igår hade jag två viktiga samtal med två av de viktigaste personerna och jag är så lättad inombords. Så glad över att jag vågade förändra så mycket i mitt liv och över att jag vågar vara ärlig, trots att mina känslor inte alltid är de vackraste eller mest logiska. Men ärlighet är det enda jag säkert kan lova och det blir så mycket enklare då.
 
Men snön gör mig också stressad. Den här hösten började allldeles nyss och snart kommer den vara över. Allting framöver är så oklart och i ungefär samma ögonblick som jag inser att jag måste sluta låta hjärnan styra vad hjärtat känner inser jag också hur mycket tid som redan runnit iväg. Jag vet inte om jag vill det, längre. Eller någonsin har velat det, egentligen.

Alltid.

 

s. 99

"Du öppnar dörrar
för mej
Du visar mej världar
jag inte visste fanns
När du öppnar dej för mej
öppnar du dörrar
i mitt hjärta"


RSS 2.0