Jag förstår helt enkelt inte mig själv ibland. Hur är det möjligt att gå från total freaking galenglädje till megadepp inom loppet av en halvtimme? Det beror inte ens på blodsockerfall den här gången för jag har precis ätit. Jag är trött på så många saker. Att marockanerna kommer om fyra dagar tex. Eller att jag väntar mig att det ska ligga ett brev på köksbordet varje gång jag kommer hem men att det inte gör det och att jag inte vet om jag är lättad eller besviken över det längre. Framför allt på mig själv som uppenbarligen inte är kapabel till att hålla ett något sånär normalt humör uppe under en längre tid. En gång i högstadiet satt jag och Andrea och diskuterade hur man måste ha någonting att se fram emot för att orka ta sig igenom dagarna. Den teorin stämmer bara mer ju mer man tänker på den. Att komma hem varje eftermiddag vecka efter vecka och veta att dagen efter kommer bli precis likadan som den föregående bidrar starkt till den här känslan av fångenskap. Vad ser jag fram emot just nu? Vet faktiskt inte. Att ligga helt stilla, sväva runt i något neutralt mörker där man slipper ta ställning eller förstora saker. Att springa snabbt snabbt tills halsen bränner och jag har blodsmak i munnen och sedan bara falla ner på marken och ligga kvar där.
Utan något att se fram emot blir livet enormt inrutat.
Älskar kodspråk. NI behöver inte förstå.