Fly away, fly away, from the torch of blame.

Jag älskar att flyga ensam. Det är så anonymt. Ingen på planet vet vem jag är. Ingen har någon som helst aning om vad jag har varit med om. Jag kan vara precis vem som helst. Ingen på hela planet vet varifrån jag kommer eller vart jag är på väg. De vet inte vad som har hänt eller hur jag mår. Just det faktumet får mig att må bra. Jag gillar att kliva av flyget på en plats där jag aldrig har varit förr. Jag gillar att vimsa runt och lära mig hitta rätt på okända flygplatser alldeles själv. Jag älskar att vara en i massan av människor som alla är på väg någonstans. De kan vara på väg var som helst. Jag kan vara på väg var som helst, det finns inga gränser och möjligheterna är obegränsade. Ingen kontrollerar mig. Uppe i luften har jag ingen nationalitet, jag är bara en person som kommer någonstans ifrån och är på väg någon annanstans. Jag älskar den känslan.
Det är vad jag vill känna hela tiden. Jag vill ha alla möjligheterna precis framför mig, kunna vara ingen och precis vem som helst. Jag mår bra av att möjligheterna finns. Möjligheterna att byta rutt hur som helst, flyga vidare eller stanna kvar. Jag bestämmer. Livet är inte längre begränsat till skolan och allt vad den innebär. Det finns så mycket mer. Och i planet så svävar jag ju bokstavligt talat ovanför alla de där möjligheterna. Det är svindlande härligt. Uppe i luften kan jag inte påstå att jag mår dåligt, jag är så neutral man kan bli. Jag vet ingenting om någon, ingen vet något om mig. Jag är fri fri fri!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0