Ibland tror jag att jag har kommit en bit på vägen till att bli en vettig människa. Och ibland inte.
Jag satte upp ett mål men inser nu, med knappt två veckor kvar att kämpa, att det inte kommer gå. Istället för att då bara säga "okej, det var lite optimistiskt av mig" faller jag in det där tankemönstret att jag är en sjukt misslyckad person eftersom jag inte klarar exakt det jag hade föreställt mig att jag skulle klara.
Jag borde lära mig att det inte är ett bevis på att jag är misslyckad som människa utan helt enkelt ett av de tillfällen när man råkade ta sig vatten över huvudet. Det är sådant som händer.
Ändå krävdes det minst en veckas funderande över vad den där konstiga magkänslan kom ifrån, två nästan helt sömnlösa nätter och en vit lögn för att inse det.
Idag tänker jag tycka synd om mig själv. Imorgon är det dags att göra något åt det.
Det är onödigt att ödsla tid på något som ändå inte känns bra.