Att flytta hemifrån var roligt. Det var bra. Det var dags. Jag är 21 nu och helt klart redo att ta hand om mig själv.
Ändå är det en så väldigt konstig känsla ibland. Att inte behöva fråga om lov. Att kunna välja själv. Vad det än gäller.
Ibland känns det som jag bor lite på hotell. Eller bara är på semester kanske. Bor på något ställe som är fint, men absolut inte mitt egna. Trots att det här faktiskt är det enda jag kan kalla mitt egna nu. Min lägenhet i Linköping. Mitt rum i Stockholm finns ju inte kvar. När jag kommer hem och hälsar på får jag sova på soffan till en början. Så småningom i en extrasäng. Som en gäst.
När mamma åkte hem idag fick jag lite lust att följa med tillbaka till Stockholm. Åka hem och vara som vanligt, som förut. Vara självständig, men ändå inte helt. Inte behöva vara den som måste tänka på om det finns mat i kylskåpet, om pengarna räcker till eller komma ihåg att se till så att räkningarna blir betalda i tid. Fast sedan insåg jag att även om jag skulle följt med så hade det ändå inte varit samma sak som innan, för den delen av mitt liv är klar och avslutad och det blir aldrig, aldrig mer precis som det var.
Stockholm är visserligen min hemstad. Men det är det här som är mitt hem nu.