En vecka som får stanna i hjärta och minne. Utan tvekan. Så många fina upplevelser som bidragit till en känsla av att ha hittat rätt, att höra hit.
Som en filmkväll bestående av enbart irländska dansfilmer med en nystartad dansgrupp som rymmer fyra ganska slumpmässiga människor som kommit att betyda väldigt mycket på väldigt kort tid. Som att sitta lite för länge efter filmernas slut och prata om ditt och datt. Som att cykla hem lite för sent och kunna somna i armarna på den som är mitt allt.
Som att någon ropar hej när man kliver in genom ytterdörren efter ännu en lång dag i skolan.
Som när en högst ifrågasatt handledare springer till bageriet för att köpa oss varsin nybakad limpa i avskedspresent och genom denna enkla gest vinna om inte hela, så åtminstone halva, mitt hjärta.
Som att få träffa vänner igen efter en praktikvecka och inse att man saknat dem och att det nog är så att de blivit människor man vill ska stanna kvar i ens liv.
Att cykla hem i frostig Linköpingsnatt och bara vara lycklig.