Jag har en ganska galen familj. Och med familj menar jag inte enbart min mamma, min pappa och min bror. Det var länge sedan min familj såg ut på det sättet. I min närmaste familjekrets ingår även morbröder, mostrar, kusiner och beroende på tillfälle till exempel morföräldrars syskon och barn eller kusiners kusiner. Konstellationerna är många. Och banden starka. Just nu är det bland det viktigaste.
För snart en vecka sedan åkte jag akut upp till Stockholm för att hälsa på min mormor som vårdas på sjukhus för ännu en stroke. Hon mår inte bra. Hon mår så dåligt att min bror grät för mycket för att kunna vara kvar i rummet då vi besökte henne.
Då är jag så glad, så tacksam för de starka banden.
Samma kväll samlades vi allihop på familjens gemensamma restaurang. Vi satt tillsammans tills sent in på natten. Åt och drack och pratade. Och framförallt skrattade vi. Trots att vi alla bär på sorgen över vad som hänt, trots att en stol, kanske den viktigaste, stod tom den kvällen och troligtvis kommer göra det under väldigt lång tid framöver.
Jag älskar min familj så mycket för att de förstår att skratta i sorgen. För att vi gråter tillsammans också. Men framförallt för skrattet.