Att plugga.
Jag tycker om att gå i skolan, jag gör det. Men jag glömmer det ibland.
Tror hatkärlek ändå är rätt ord.
Hatar stressen att behöva plugga tills det susar i huvudet. Älskar känslan av att ha lärt mig något nytt.
En vélo!
So many treasures left to find.
Som en filmkväll bestående av enbart irländska dansfilmer med en nystartad dansgrupp som rymmer fyra ganska slumpmässiga människor som kommit att betyda väldigt mycket på väldigt kort tid. Som att sitta lite för länge efter filmernas slut och prata om ditt och datt. Som att cykla hem lite för sent och kunna somna i armarna på den som är mitt allt.
Som att någon ropar hej när man kliver in genom ytterdörren efter ännu en lång dag i skolan.
Som när en högst ifrågasatt handledare springer till bageriet för att köpa oss varsin nybakad limpa i avskedspresent och genom denna enkla gest vinna om inte hela, så åtminstone halva, mitt hjärta.
Som att få träffa vänner igen efter en praktikvecka och inse att man saknat dem och att det nog är så att de blivit människor man vill ska stanna kvar i ens liv.
Att cykla hem i frostig Linköpingsnatt och bara vara lycklig.
Vfu ftw!
Ändå är det det jag ska göra den kommande veckan, jag ska hänga i hasorna på en slags Lasse-Classe-Jonas (ska ha idrott och psykologi nämligen) och försöka snappa upp så mycket som möjligt av en lärares vardag.
Vara som en av dom. Se om det är något för mig.
Förhoppningsvis inte bli en av dom som lämnar utbildningen efter första vfu:n. Har hört att det är ganska många.
Men nej, det ska inte bli jag. Jag ska skaffa en urhäftig lärarlegitimation om sisådär... 6 år. Yeah. Pepp på det.
Mathilda version 2018?
Loving you is easy ♥
Nordic Feis 2011!
Inte för att jag har sådär fruktansvärt många läsare, men om någon skule råkat missa detta: kom, det blir awesome!
One day I'll be old enough to do what I want to.
Att flytta hemifrån var roligt. Det var bra. Det var dags. Jag är 21 nu och helt klart redo att ta hand om mig själv.
Ändå är det en så väldigt konstig känsla ibland. Att inte behöva fråga om lov. Att kunna välja själv. Vad det än gäller.
Ibland känns det som jag bor lite på hotell. Eller bara är på semester kanske. Bor på något ställe som är fint, men absolut inte mitt egna. Trots att det här faktiskt är det enda jag kan kalla mitt egna nu. Min lägenhet i Linköping. Mitt rum i Stockholm finns ju inte kvar. När jag kommer hem och hälsar på får jag sova på soffan till en början. Så småningom i en extrasäng. Som en gäst.
När mamma åkte hem idag fick jag lite lust att följa med tillbaka till Stockholm. Åka hem och vara som vanligt, som förut. Vara självständig, men ändå inte helt. Inte behöva vara den som måste tänka på om det finns mat i kylskåpet, om pengarna räcker till eller komma ihåg att se till så att räkningarna blir betalda i tid. Fast sedan insåg jag att även om jag skulle följt med så hade det ändå inte varit samma sak som innan, för den delen av mitt liv är klar och avslutad och det blir aldrig, aldrig mer precis som det var.
Stockholm är visserligen min hemstad. Men det är det här som är mitt hem nu.
