Imorse vad jag skitsur på världen. Folk var dumma och antingen nochalanta och lata eller dryga och oförstående.
Det som är bra är att jag när jag som mest känner för att spy galla över allt och alla runtomkring så blir jag übertrevlig mot gästerna på jobbet. Därför var det kanske bra att vi inte fick en lugn stund från att vi öpnnade restaurangen klockan ett tills att jag gick därifrån åtta timmar senare (annars hade jag nog haft ihjäl min bror som för andra dagen i rad misslyckades med att köpa hem ny linsvätska). Visserligen har dagen sniglat sig fram men min låtsade, översvallande vänlighet trollade bort irritationen och jag och Gustav lyckades smila oss till 85 spänn var i dricks.
Återstår att se om det blir någon sömn inatt eller om det är som vanligt,  att jag är så uppe i varv efter stressen på jobbet att jag ligger vaken till tre-fyra och tittar efter prickar i taket och tänker på sådant jag inte borde tänka på.

Helgen har faktiskt varit förvånansvärt tråkig, bortsett från de timmar jag spenderade med Iris i lördags eftermiddag. Ingenting blev riktigt som planerat. Men jag har i alla fall julpyntat lite.

Och imorgon skiter jag i om det finns linsvätska hemma eller inte för jag ska sova borta.

Tänk hur många hus det finns i Sverige. I Stockholm. Tänk hur många personer som bor i alla dessa hus. Och om alla har ett eget rum (säger vi) plus lite extra rum som vardagsrum och kök så blir det väldigt, väldigt många rum.
Jag sitter här och känner hur det liksom överväldigar mig att man kan hitta till någon annans rum och känna sig hemma där, det finns ju så många andra man kunde hittat till annars.
Första gången jag satt i den här stolen i det här rummet var i april, och då kändes det nytt och obekant och tanken på att jag några nätter per vecka skulle vistas där existerade inte än. Men så blev det i alla fall.
Nu är jag i samma rum, helt ensam, och det känns varken obekant eller obekvämt. Det känns lite hemtrevligt och tryggt.
Och jag kommer fram till att detta är något mycket nytt för mig. Här finns kläder som tillhör mig och som kommer ligga kvar fast jag går. Säkerligen finns även lite andra pryttlar som på något sätt har band till mig.
Ingenstans, bortsett från mitt eget rum, känner jag mig mindre som gäst.
Det fascinerar mig hur mycket vi kommit att dela.

Det finns så många hus och så många rum och så många, många människor.

Och då tänker jag såhär: vad fan var oddsen egentligen?

Jag har ett problem. Det har med med VM- kvalmatcherna mellan Frankrike och Irland att göra.

Nu har jag hostat i en vecka, det är jättestörigt!

Ikväll kommer jag tillbaka till Stockholm igen, fast det har varit en jättetrevlig helg. Jag och Em tog tåget från Stockholm central halv sju i fredags och var framme i Sundsvall lite före tio. Där blev vi mötta av Seb som hade lyckats ramla med sin cykel. Men det var kul att träffa honom! Hans lilla lägenhet är jättefin, jag blir supertaggad på att flytta hemifrån. Det enda vi gjorde på fredagen var att dricka te och prata men det var verkligen välbehövligt. På lördagen traskade vi runt inne i Sundsvall, kollade på hans skola och gick till massa second hand-affärer som Em hade spanat in. Vi fikade lite och handlade för att göra scones till middag. Sedan satt vi i köket hela kvällen och bara pratade tills Em blev trött och ville sova. Söndagen blev en riktig segisdag. Det var tråkigt, grått väder så det passade perfekt att ligga kvar i sängen jättelänge, dricka ännu mer te och bara dega runt. Igår gick Em och la sig tidigt eftersom hon skulle åka ett tidigare tåg hem till hufvudstaden medan jag och Seb satt uppe i köket och småpratade till kvart över två. Nu har Em åkt och Seb gått till skolan så jag är ensam idag. Inte för att det gör så mycket, jag behöver såklart plugga.
Ikväll bär det av hemåt vid kvart över sex och så blir jag mött på centralen av Fredrik :)

Meeegabra helg!

Idag hade jag egentligen bara två lektioner 13.35-15.30 men jag var i skolan mellan 09.30 och 17.00. Labbrapport skulle skrivas, litteratur-termer pluggas in.
Efter två panikveckor på raken börjar jag så smått tröttna. Såhär var det hela förra året. Ska det bli likadant hela det här året? Ångestmonstret som bor i min mage säger med ett flin att snart får datorn säkert något virus också, typ svininfluensan, så att det jag hittills gjort på projekarbetet ryker. Finns det någon som kan hjälpa mig med en sån där...back-up (eller vad det nu kan tänkas heta)?
Jag är trött på att trots att de går i samma klass som jag, så hinner jag inte prata med mina vänner. Det är tråkigt att den enda tiden vi ses är i skolan och den enda tiden vi har för att prata är om vi stannar kvar nån timme innan alla måste hem och plugga. Så får man försöka pressa in allt på den korta tiden, som att man på nåt sjukt sätt ska resumera sitt liv för de man träffar varje dag. "Hur är det med pojkvännen" och "Funkar allt som det ska". För att vi helt enkelt inte har tid att ses.
Nu är psykologiförhöret över och litteraturprovet skrivet i alla fall, kvar denna vecka är bara engelskaanalysen och den muntliga presentationen. Och brevet för projektarbetet. Och modernismen i antologiboken. Hjälp.

Jag betar av en sak i taget och försöker för det mesta att inte hetsa upp mig för mycket. Men det funkar inte alltid.

Jag är trött på att behöva trycka på hold-knappen för mitt liv hela tiden.
Jag är trött på prestationsångest.
När jag väl gör saker för nöjes skull är jag så trött att jag inte alltid orkar uppskatta dem.

Den här veckan finns bara ett ord och det är panikplugg.
Överlever jag så skriver jag igen.
Eventuellt.