Fredagkväll är det och här sitter jag myser helt för mig själv, alla andra verkar ha någonting för sig ikväll. Det gör mig ingenting, jag dricker jordgubbste från London och kollar på min Riverdance-DVD (ja, nu igen...) samt luktar på mina nya dansskor stup i kvarten bara för att jag är så glad att jag äntligen äger dem. När pappa kom för att lämna dem till mig samtidigt som han hämtade upp SchlEmil tidigare ikväll kunde jag inte hålla mig tills jag kom upp till lägenheten utan slet upp paketet på stört och utförde en liten stepp-glädje-dans där på trottoaren.
Det var nog allt jag hade att säga.

Idag hade jag terminens första lektion i irländsk dans. Hela dagen har jag bara väntat. Väntat och längtat. Egentligen har de fyra senaste månaderna inneburit väntan och längtan, men idag har det nästan varit olidligt (på ett härligt sätt). Det kändes som om jag knappt kunde komma till Kulturama snabbt nog när skolan väl hade slutat, och jag flög hem för att hämta danskläder och skor. Sedan stod jag hela vägen till Gullmarsplan för att jag hade för mycket energi i benen för att kunna sitta ner.
Det var precis så härligt att dansa som jag hade tänkt mig, om inte bättre.
F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T helt enkelt.
Jag är fortfarande alldeles gladpirrig i magen och jag vet att jag låter som en riktig tönt men jag har lust att bara flyga, skutta, virvla runt i lägenheten (vilket jag också gör...). Får man må såhär bra? Är det tillåtet? Är det nyttigt? Jag har ingen lust att ramla ner när jag inte kan sväva längre...
Men just nu svävar jag, jag dansar runt runt och det känns inte ens som om fötterna nuddar golvet, så bra mår jag. Ibland älskar jag helt enkelt mitt liv.
Vet ni vad det bästa är? Jag har INTE ENS ONT i hälsenorna.
Luck of the Irish, I tell ya!

Åhhh, vad jag saknar de här veckorna. När åker vi igen?

Del I: Nu vet jag vad jag ska göra efter gymnasiet. Igenting. Efter "sommarlovets" slut nästa år ska jag lata mig. Det var för ett par veckor sedan när jag satt och skrev som jag kom på det. Det skulle innebära fyra månader, september till december, när jag varken pluggar eller jobbar seriöst. Det jag då skulle ägna mig åt, förutom att fortsätta dansa och jobba på söndagar, skulle vara sådant jag känner att jag inte hunnit med under mina gymnasieår. Läsa för att jag vill och inte för att jag måste, till exempel. Skriva dikter och noveller igen. Vara tillgänglig vilket det inte känns som om jag har varit på snart tre år. Googla allt jag inte hunnit googla på.
För lite drygt en vecka sedan luftade jag de här planerna för min mamma. Som det ser ut nu tycker hon att det är okej, jag får bo hemma utan att behöva betala eller något sådant så länge jag kan klara alla andra utgifter jag har, om det är vad jag känner att jag vill. Vilket det är. I januari 2011 har jag lovat att börja plugga igen, förmodligen historia eller språk.
Nu gäller det väl att spara så mycket pengar som möjligt under året och hitta ett sommarjobb efter studenten.
Ibland (ofta) känner jag mig dum som valde en traditionell pluggskola, men nu hoppas jag på att jag kan få en chans att ta igen all kreativitet och fantasi igen.

Del II: Lord of the dance kommer till Sverige i januari nästa år och jag är så sjuuuuuukt taggad. Något att se fram emot hela långa, mörka vintern!

Del III: Jag har haft en galet trevlig, men sjukt trött, helg. Je t'aime, tu sais. À la folie!

Det är alltid så roligt att börja skolan igen efter sommarlovet. Vända tillbaka dygnet, gå upp på mornarna, sitta i ett syrefattigt klassrum medan sensommarens sista solstrålar långsamt tynar bort. Åh, som jag har längtat! Kursplaner och betygskriterier dansar framför ögonen tills jag blir helt snurrig. Organisationsförmågan lyser som vanligt med sin frånvaro. Har inte den också skolplikt?

Kalendern, som för bara några veckor sedan hade rara, gröna kanske-markeringar och ett par mysiga, blå om jag har lust-aktiviteter nedskrivna med jämna mellanrum, har nu ockuperats av ilsket röda måsten var och varannan dag. Socialt umgänge utanför skoltid hamnar någonstans mellan dammsugning och urplockning av diskmaskinen på prioriteringslistan, men att jag blir irriterad på grund av det är något jag knappt vågar yttra innanför min skolas studiemotiverade väggar.

Sedan sitter jag hur som helst där, all skoltrötthet till trots, med nya, rena böcker (vilket ändå måste vara det allra bästa med varje nytt läsår) och skarpvässade pennor och inser att jag får skylla mig själv, eller snarare mitt 15-åriga jag som gjorde detta val. Jag bestämmer mig för att i år, i år ska bli det året när jag gör alla läxor i god tid och är sådär lite extra ambitiös som jag skulle ha varit förra och förrförra året (och året innan det, och året innan det…) om jag bara hade haft ork. Samma löfte varje år och det har aldrig fungerat hittills. Men i år blir det annorlunda. På riktigt. I år är sista chansen. Det känns lite sorgligt. Jag har lärt mig så mycket i skolan och risken finns väl att jag blir dum så fort jag somnar kvällen efter studenten när det inte längre finns en hop supermotiverade lärare som vill proppa mig full med kunskap (helst av allt vill de att jag ska få in all kunskap i alla ämnen på precis samma gång, det ska tydligen vara effektivt).

En av sakerna som jag har lärt mig i skolan är att man inte ska ropa hej innan man är över bäcken. Det finns många hinder kvar att möta. Dör vi inte av överansträngning eller för hög koffeinhalt i blodet efter att ha suttit uppe och pluggat hela natten så blir det kanske svininfluensan som hindrar oss från att stå där med studentmössan på hjässan och sjunga i juni.

Som tur är har jag redan klarat två sådana här livsfarliga år, så jag har vanan inne. Femmans växel och så gasen i botten. På min skola finns ingen mjukstart.