Skolstartskrönika från svenskan, eftersom jag är så lat.

Skolstart – Himmel och Helvete (men kanske mest helvete?)


Det är alltid så roligt att börja skolan igen efter sommarlovet. Vända tillbaka dygnet, gå upp på mornarna, sitta i ett syrefattigt klassrum medan sensommarens sista solstrålar långsamt tynar bort. Åh, som jag har längtat! Kursplaner och betygskriterier dansar framför ögonen tills jag blir helt snurrig. Organisationsförmågan lyser som vanligt med sin frånvaro. Har inte den också skolplikt?

Kalendern, som för bara några veckor sedan hade rara, gröna kanske-markeringar och ett par mysiga, blå om jag har lust-aktiviteter nedskrivna med jämna mellanrum, har nu ockuperats av ilsket röda måsten var och varannan dag. Socialt umgänge utanför skoltid hamnar någonstans mellan dammsugning och urplockning av diskmaskinen på prioriteringslistan, men att jag blir irriterad på grund av det är något jag knappt vågar yttra innanför min skolas studiemotiverade väggar.

Sedan sitter jag hur som helst där, all skoltrötthet till trots, med nya, rena böcker (vilket ändå måste vara det allra bästa med varje nytt läsår) och skarpvässade pennor och inser att jag får skylla mig själv, eller snarare mitt 15-åriga jag som gjorde detta val. Jag bestämmer mig för att i år, i år ska bli det året när jag gör alla läxor i god tid och är sådär lite extra ambitiös som jag skulle ha varit förra och förrförra året (och året innan det, och året innan det…) om jag bara hade haft ork. Samma löfte varje år och det har aldrig fungerat hittills. Men i år blir det annorlunda. På riktigt. I år är sista chansen. Det känns lite sorgligt. Jag har lärt mig så mycket i skolan och risken finns väl att jag blir dum så fort jag somnar kvällen efter studenten när det inte längre finns en hop supermotiverade lärare som vill proppa mig full med kunskap (helst av allt vill de att jag ska få in all kunskap i alla ämnen på precis samma gång, det ska tydligen vara effektivt).

En av sakerna som jag har lärt mig i skolan är att man inte ska ropa hej innan man är över bäcken. Det finns många hinder kvar att möta. Dör vi inte av överansträngning eller för hög koffeinhalt i blodet efter att ha suttit uppe och pluggat hela natten så blir det kanske svininfluensan som hindrar oss från att stå där med studentmössan på hjässan och sjunga i juni.

Som tur är har jag redan klarat två sådana här livsfarliga år, så jag har vanan inne. Femmans växel och så gasen i botten. På min skola finns ingen mjukstart.


Kommentarer
Postat av: Andrea

Väldigt bra krönika tycker jag. Man känner igen sig själv i den.

2009-09-02 @ 20:33:00
Postat av: Sanna

Du anar inte hur bra din krönika är! Alla som går på vår skola måste känna igen sig! Kram

2009-09-03 @ 19:13:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0