Tiden är så konstig. Den flyter liksom inte jämnt och linjärt som den borde utan passerar bara i stora sjok. Ena stunden är man fast i någonting för alltid och i nästa sekund har man det långt bakom sig. Det stör mig och det fascinerar mig att inget är konstant, inte ens det man tror aldrig skulle kunna ändras. Tur att det är så, men också väldigt, väldigt läskigt. Alla de emotionella insatser man gör, man vet inte om de kommer löna sig. Och om de gör det, så vet man inte för hur lång tid. Men man hoppas.

 

Tiden är så konstig. Och livet är så konstigt. Men det är vår nu, jag är inte orolig och det känns som att ha hittat hem inuti mig.

 

 

 

I ljuset från en tidig aprilmorgon.

Det är nytt år nu. Lite fånigt är det ju att början på just den dagen som råkar vara den första januari ska bli som en slags nystart. Egentligen finns ju potentialen där varje gång solen går upp. Ändå lämnas inte heller jag opåverkad av möjligheten till en början på något, starten på något nytt.

 

2016 ska bli året när jag lämnar det ledsamma bakom mig. Allt som gjort ont och allt som skavt så mycket. Besvikelsen, ångesten och alla, alla tårar. 2015 var ett jävla pissår. Men jag är starkare nu och ännu starkare ska jag bli. Starkare, men framförallt gladare. Redo att ta emot nya erfarenheter och istället för att desperat önska mig bakåt till det som varit, vill jag blicka framåt mot allt som ska komma. Jag är övertygad om att det finns så mycket oupptäckt glädje där.

 

Det finns en tid för allt och det här kapitlet är slut nu. Även om det är vemodigt att ge sig av, att bestämma sig för att chanserna är slut nu, det blir inget mer. Så länge man minns tillbaka med ömhet gör det i längden ingenting!

Det går bra att vara olycklig på grund av andra ett tag. Sedan måste man inse att det inte är någon än man själv som skapar förutsättningar för lycka i sitt liv. Då får man också komma till ro med ovissheten, kanske till och med glädjas lite åt att den totala avsaknaden av förpliktelser mot någon annan. Frihet. Vad länge sedan det var. Vad skönt det ska bli. Där, på andra sidan, kommer man så småningom hitta så mycket nytt. Och det kommer vara bättre än livet någonsin har varit förr. Något mer väntar, det tar inte slut här.

När det psykiska är för mycket så att till och med det fysiska bara värker och gör ont.

Och jag vill bara springa, springa tills blodsmaken kommer. Springa och skrika och gärna slå vilt omkring mig.

Fäkta bort allt som känns. Hopplösheten, sorgen, ilskan. Och kärleken, den där jävla, jävla kärleken som gör mig till ett öppet sår där tårarna bara väller ut, helt okontrollerat.

Där jag inte vet vad jag ska ta mig till.

 

 

Det är bara (fast också redan) början på november och det faller snö utanför fönstret. Stora vita flingor som lägger sig som ett tyst täcke över allting. Det känns fridfullt. Och det känns ganska fridfullt inuti mig också.

 

Igår hade jag två viktiga samtal med två av de viktigaste personerna och jag är så lättad inombords. Så glad över att jag vågade förändra så mycket i mitt liv och över att jag vågar vara ärlig, trots att mina känslor inte alltid är de vackraste eller mest logiska. Men ärlighet är det enda jag säkert kan lova och det blir så mycket enklare då.

 

Men snön gör mig också stressad. Den här hösten började allldeles nyss och snart kommer den vara över. Allting framöver är så oklart och i ungefär samma ögonblick som jag inser att jag måste sluta låta hjärnan styra vad hjärtat känner inser jag också hur mycket tid som redan runnit iväg. Jag vet inte om jag vill det, längre. Eller någonsin har velat det, egentligen.

"Du öppnar dörrar

för mej

Du visar mej världar

jag inte visste fanns

När du öppnar dej för mej

öppnar du dörrar

i mitt hjärta"

Det är så många saker som känns så mycket just nu. Fantastiska känslor blandas med både sorg och skam. Hur ska man hantera det egentligen? Men jag känner mig så jävla levande, som jag inte gjort på länge. Som att jag äntligen utnyttjar dagarna av mitt liv, inte bara låter dem gå. Som att jag är nöjd fast inget gått som väntat. Och då måste det ju ändå betyda att jag är på rätt spår igen.

 

Jag känner också hur jag genom allt som händer hittar tillbaka till grunden av mig själv. Det som verkligen är jag, det som är viktigt. Jag vill veta vem jag skulle kunna vara och nu är det som att jag är påväg att bli den personen.

 

Att så mycket kan hända på så kort tid. Jag står stum av förundran inför detta. Och inför mig själv. 

 

Men jag tror. Det är det viktigaste av allt.

Har lite övergett bloggen (kanske tillfälligt, kanske på heltid, den som lever får se...) men har istället blivit studentbloggare för Linköpings Universitet. Klicka här om du vill hitta dit.

Somnade förut på eftermiddagen när jag kom hem från grammatiken (säääämsta kursen i apkallt klassrum) och observationen (tråååååkigaste observationen i ännu apkallare klassrum) vilket betyder att jag:

1. missade min Erasmuskurs.

2. inte kan sova nu.

Om snart en vecka åker vi hem och idag känner jag att det ska bli skönt. Frankrike är kul och så, men orkar inte med det om det ändå bara ska vara regn och blåsa hela tiden. Då kan man lika gärna frysa i Sverige nära bra människor. Mamma har vart här i alla fall så jag fick hotellfrukost och god mat. Plus lite pengar, så min månadsbudget höjdes med ungefär 100%. Woo.

Måste plugga någon gång också, men det är så trevligt att inte göra det. Vi får se. Ska presentera nåt på onsdag så det ska jag kanske börja med imorgon (idag), eventuellt. Kanske.

 

På fredag (alltså i övermorgon!) är det endast fyra veckor tills vi åker hem. Fyra veckor av tre jäkla månader. Vad hände med tiden här, och framförallt, borde jag inte ha börjat plugga nu?!

Myten om Erasmusstudenter verkar helt klart stämma. Man pluggar desto mindre och festar desto mer. Nu är vi visserligen i Pau, definitivt inte den franska partymetropolen, så utbudet är något begränsat, men om man jämför antalet timmar jag tillbringat drickandes öl (eller annat alkoholhaltigt) med antalet timmar jag lagt ner på skolarbete utanför lektionstid så kan man dra slutsatsen att det är tur att våra kursansvariga i Sverige inte har full koll på vad vi gör (eller snarare inte gör).

Nu ska jag ju dock tenta typ fyra kurser när jag kommer hem igen, så det är väl dags att sätta igång och skriva på alla olika presentationer och uppsatser och etc. Det kommer bli hektiska veckor när jag kommer hem. Ska extrarepa massor med baletten inför blåsets stundande 40-års jubileum, försöka komma i ordning i min nya lägenhet och dessutom plugga massor. Kan även passa på att berätta att jag blivit nominerad till blåsets styrelse för kommande året och det känns JETEROLIT faktiskt.

Även om tiden här har gått fort ska det bli skönt att komma hem. Ser just nu framförallt fram emot att slippa höra mina korridorsgrannar; en kollar på sport och skriker och har sig och en annan skrattar högt, fult och framförallt ofta (flera timmar i sträck varenda dag, hur är det ens möjligt?). Förhoppningsvis är det bättre ljudisolerat i min nya lägenhet (saknar den!). Hemresan är fixad i alla fall, på eftermiddagen den 30 mars står jag åter på svensk mark.

Vet att det är tyst, men det är ju typ ingen som läser ändå. Lite omotiverad sådär.

Idag har varit en ganska bra dag, trots att jag började 08.00 med den första föreläsningen i kursen om Frankrikes historia från renässans till romantik. Trots att jag bara hade sovit sex timmar var jag ganska pigg och lyckades faktiskt anteckna två sidor, mestadels på franska! Därefter följde ett hål på tre timmar, skönt då att vi i princip bor på campus så man kan gå hem. På efermiddagen hade jag föreläsning i didaktik som faktiskt var över förväntan och sist men inte minst hade jag INTE Erasmuskvällskurs i franska, vilket jag trodde eftersom alla andra svenskar skulle ha det. Min ligger tydligen på måndagar och onsdagar eftersom jag är på steg C och de övriga "bara" på steg B. Måste få skryta lite med det, fattar ärligt talat inte hur det blev så eftersom jag verkligen inte anser mig bättre på franska än vissa av de andra men man ska väl vara stolt antar jag. Dock är jag typ sämst i gruppen (hade första lektionen igår kväll) och det är jag ju inte alls van vid när det gäller franska så det kommer nog kännas lite motigt. Samtidigt är det ju då man kanske lär sig som mest, att glida igenom på gamla kunskaper bara för att jag bodde i det här landet för sex år sedan känns ju ganska lamt.

Det bästa med den här dagen är ändå att Fredrik har bokat en resa ner hit, så vi kommer ha fyra hela dagar ihop i mitten på februari. Längtar redan!

Imorgon åker jag till Bordeaux över helgen och hälsar på min f.d värdsyster. Ska även passa på att köpa lite saker som inte finns här. Böcker och converse bland annat, sådant man aldrig kan få för mycket av.

- Köpt en vattenkokare, måste kunna göra te på rummet och pallar inte gå till "köket" varenda gång och koka upp vatten i en kastrull utan lock och dessutom behöva trycka på timern var tredje minut. Lyckan!

- Haft observationer i franska låg-, mellan-, och högstadiet.

- Sett en elev på mina observationer få ett epileptiskt anfall. Läskigt.

- Svarat på massor av frågor om Sverige och berättat om Nils Holgersson.

- Fått et studentkort och ett schema.

- Försökt göra det hemtrevligt i mitt rum genom att sätta upp massa saker.

- Gått. Gått. Och gått.

- Köpt simglasögon och ett gult glasögonfodral med vita prickar.

- Försökt gå och simma två gånger. Första gången läste vi dåligt på öppettiderna och det var stängt. Andra gången skulle det varit öppet men var stängt. Alltså Frankrike. Vad är förresten grejen med att ha helt olika öppettider varje dag?

- Blivit blöt. Åh vad det regnar här.

Vi har varit här i en vecka nu och sakta men säkert börjar väl en typ av hemma-känsla infinna sig. Alla har (äntligen!) fått rum och jag har internet permanent. Mycket bra. Hittar in till stan. Också bra. Väntar bara på lite csn-pengar, bättre väder (ska regna hela veckan tydligen) och ett ordentligt schema. Överlag är det fortfarande ganska chill (förutom alla papper som jag typ har lagt i en hög och försöker ignorera) men vi har börjat med observationer på olika skolstadier och nästa vecka börjar kurserna.

Försöker hitta på så mycket som möjligt hela tiden för att man inte ska hinna längta hem. Det fungerar faktiskt väldigt bra. därför blir det inte så mycket tid över till att skriva.

Har fått mitt rum nu, och internet fungerar fast det inte borde. Så är det väl här i Frankrike. Det som som borde fungera gör det inte men det som inte ska det, det fungerar ändå. Man får helt enkelt vänja sig.

Jag tycker om mitt rum, det är inte stort men fräscht (mycket mindre slitet än korridorerna i Ryd, kanske för att man typ inte får göra något eller sätta upp något) och har en blå fondvägg som matchar snyggt med mina sängkläder. Man måste även ha allt ätbart i påsar för annars kommer det kackerlackor som verkar vara det största hotet mot den här nationen, åtminstone där vi bor.

Ikväll ska alla vi svenskar iväg till en studentpub så om internet försvinner får bilderna vänta ytterligare ett par dagar.

När klockan ringde i måndags morse klockan 03.30 kände jag som man alltid känner precis innan man ska iväg någonstans: jag vill inte. Speciellt inte när man lyckats sova gott trots att man trängs två personer i en 70 cm bred säng och dessutom vet att man kommer sova ensam de kommande cirka 90 nätterna.

Men jag kom upp och jag kom iväg och nu är jag här. Inte riktigt på slutdestinationen men alldeles snart!

Det var en lång och trött resa. Fem av oss sju som är här flög från Skavsta vid åttatiden på morgonen och eftersom jag bara hade sovit på sin höjd en och en halv eller kanske två timmar den natten så sov jag i princip hela flygresan från Stockholm till Paris. I Paris åkte vi tunnelbana, kånkade tunga resväskor i massor av trappor, åkte karusell och skämde ut oss på en restaurang. Sedan åkte vi tåg och kom fram vid tio, blev mötta, skjutsade och incheckade på vårt provisoriska boende l'auberge där somliga av oss fortfarande bor för 17 himla euro natten. Den franska höstterminen har inte slutat än så folk har inte flyttat ut ur sina korridorsrum än. Vi petas in en i taget när rum blir lediga. Jag får mitt rum imorgon bitti och det ska bli skönt att liksom komma fram till slut, kunna packa upp väskan, sätta upp några foton och så.

Annars är det mycket administration att ordna med den här veckan men annars väldigt lugnt, så vi har tid att lära känna staden, som är fin men än så länge svår att greppa. Nästa vecka har vi observationer (något slags VFU-substitut) och veckan därefter börjar kurserna. Det ska bli skönt att få lite rutiner, för det känns mest som om vi är på resa just nu och ska hem igen om en vecka. 

Har hittills mestadels levt på ost-och skinkmacka men ikväll ska vi koka pasta. Kan bli den sista varma maten på ett bra tag eftersom korridorernas kök består av 2x3 kokplattor och endast detta. Får väl skaffa en kastrull så det blir lite nudlar åtminstone.

Bilder kommer snart!

 

Fan vad arg jag blir. Har skrivit en hel del utkast sedan i somras som jag inte har publicerat med anledning av att jag inte tyckte texterna blev tillräckligt bra. Nu när jag läser om dom så är de ju visst helt okej, en del till och med bättre än okej. Kanske ska sluta vara så himla självkritisk jämt.