Det är bara (fast också redan) början på november och det faller snö utanför fönstret. Stora vita flingor som lägger sig som ett tyst täcke över allting. Det känns fridfullt. Och det känns ganska fridfullt inuti mig också.

 

Igår hade jag två viktiga samtal med två av de viktigaste personerna och jag är så lättad inombords. Så glad över att jag vågade förändra så mycket i mitt liv och över att jag vågar vara ärlig, trots att mina känslor inte alltid är de vackraste eller mest logiska. Men ärlighet är det enda jag säkert kan lova och det blir så mycket enklare då.

 

Men snön gör mig också stressad. Den här hösten började allldeles nyss och snart kommer den vara över. Allting framöver är så oklart och i ungefär samma ögonblick som jag inser att jag måste sluta låta hjärnan styra vad hjärtat känner inser jag också hur mycket tid som redan runnit iväg. Jag vet inte om jag vill det, längre. Eller någonsin har velat det, egentligen.