It ain't no matter of if, honey, it's just a matter of when.

Tiden är så konstig. Den flyter liksom inte jämnt och linjärt som den borde utan passerar bara i stora sjok. Ena stunden är man fast i någonting för alltid och i nästa sekund har man det långt bakom sig. Det stör mig och det fascinerar mig att inget är konstant, inte ens det man tror aldrig skulle kunna ändras. Tur att det är så, men också väldigt, väldigt läskigt. Alla de emotionella insatser man gör, man vet inte om de kommer löna sig. Och om de gör det, så vet man inte för hur lång tid. Men man hoppas.
 
Tiden är så konstig. Och livet är så konstigt. Men det är vår nu, jag är inte orolig och det känns som att ha hittat hem inuti mig.
 
 
 
"Självklart kommer jag att såra dig. Självklart kommer du att såra mig. Vi kommer att ha ont. Men det är förutsättningen för vår existens. Varje vår innebär en risk för isande vinter. Gör man sig tillgänglig riskerar man saknaden. Men det är enbart genom att riskera som jag kan få uppleva glädjen"
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0