Idag hade jag terminens första lektion i irländsk dans. Hela dagen har jag bara väntat. Väntat och längtat. Egentligen har de fyra senaste månaderna inneburit väntan och längtan, men idag har det nästan varit olidligt (på ett härligt sätt). Det kändes som om jag knappt kunde komma till Kulturama snabbt nog när skolan väl hade slutat, och jag flög hem för att hämta danskläder och skor. Sedan stod jag hela vägen till Gullmarsplan för att jag hade för mycket energi i benen för att kunna sitta ner.
Det var precis så härligt att dansa som jag hade tänkt mig, om inte bättre.
F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T helt enkelt.
Jag är fortfarande alldeles gladpirrig i magen och jag vet att jag låter som en riktig tönt men jag har lust att bara flyga, skutta, virvla runt i lägenheten (vilket jag också gör...). Får man må såhär bra? Är det tillåtet? Är det nyttigt? Jag har ingen lust att ramla ner när jag inte kan sväva längre...
Men just nu svävar jag, jag dansar runt runt och det känns inte ens som om fötterna nuddar golvet, så bra mår jag. Ibland älskar jag helt enkelt mitt liv.
Vet ni vad det bästa är? Jag har INTE ENS ONT i hälsenorna.
Luck of the Irish, I tell ya!