Tänk hur många hus det finns i Sverige. I Stockholm. Tänk hur många personer som bor i alla dessa hus. Och om alla har ett eget rum (säger vi) plus lite extra rum som vardagsrum och kök så blir det väldigt, väldigt många rum.
Jag sitter här och känner hur det liksom överväldigar mig att man kan hitta till någon annans rum och känna sig hemma där, det finns ju så många andra man kunde hittat till annars.
Första gången jag satt i den här stolen i det här rummet var i april, och då kändes det nytt och obekant och tanken på att jag några nätter per vecka skulle vistas där existerade inte än. Men så blev det i alla fall.
Nu är jag i samma rum, helt ensam, och det känns varken obekant eller obekvämt. Det känns lite hemtrevligt och tryggt.
Och jag kommer fram till att detta är något mycket nytt för mig. Här finns kläder som tillhör mig och som kommer ligga kvar fast jag går. Säkerligen finns även lite andra pryttlar som på något sätt har band till mig.
Ingenstans, bortsett från mitt eget rum, känner jag mig mindre som gäst.
Det fascinerar mig hur mycket vi kommit att dela.

Det finns så många hus och så många rum och så många, många människor.

Och då tänker jag såhär: vad fan var oddsen egentligen?