Jag avskyr mardrommar. Jag hatar ogonblicket precis nar man vaknar och inte vet om det man just dromt har hant eller inte.

Vaknade natten till sondag med tararna rinnande nerfor kinderna och skriket i halsen. Den varsta mardrommen pa lange.
Angesten sitter fortfarande i och jag vet inte vad jag ska gora av den.
Det varsta ar att det var en realistisk drom. Det kan handa. Det kommer kanske till och med att handa.
Och jag vet att jag kommer reagera likadant i verkligheten som i drommen.
Den eventuella slutscenen kommer innehalla Emelie som skakar mig och ropar att jag ska beratta vad som har hant och mig som grater och skriker, grater och skriker, grater och skriker skriker skriker.

Skillnaden ar att jag inte kommer vakna.